Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

135
dekanus för denna akademi, där Kuomintang och kommunistiska studenter satt sida vid sida.
Under befäl av Whampoaofficerare stormade de revolutionära arméerna norrut 1925 och efter
två år var hela södra Kina under deras kontroll. De var på god väg att ena hela Kina när
Chiang Kaishek vände sig mot kommunisterna och öppnade slussarna för ytterligare tjugo års
lidanden i Kina. Sun Yat-sen dog 1925. Följande år förekom intermezzon, under vilka några
sovjetrådgivare mördades. Under massakrerna 1927 stormades sovjetambassaden och Sovjetunionen
hemkallade sin ambassadör och gjorde därmed slut på den första fasen av de
sovjetisk-kinesiska förbindelserna. Hjälpen under den perioden hade begärts av dr Sun Yatsen
och var villkorslös. Inte ens de fränaste kritikerna av Sun Yat-sen eller Sovjetunionen har
påstått något annat.
De diplomatiska förbindelserna mellan de bägge länderna återupptogs inte förrän 1933, då
Chiang Kai-shek följde det amerikanska exemplet och erkände Sovjetunionen. Trots Chiangs
tidigare förräderi och direkta ansvar för tortyr och mord på några sovjetmedborgare gick
Sovjetunionen med på utväxling av ambassadörer och stödde som bekant konsekvent Kinas
sak i Nationernas förbund mot den hotande japanska aggressionen.
En månad efter utbrottet av det kinesisk-japanska kriget ingick Sovjetunionen en nonaggressions-
och vänskapspakt med Kina och på Chiang Kai-sheks begäran skickades många
militära rådgivare. Fram till 1939 opererade en frivillig sovjetisk luftstyrka på 500 jaktplan i
Kina. Den tog gadden ur de japanska flyganfallen mot Nanking och framför allt Hankow.
Efter färdigställandet av den nordvästra järnvägsförbindelsen mellan Kina och Sovjet rullade
järnvägskonvojer av sovjetartilleri, ammunition och olja in i Kina vid en tidpunkt då den
västerländska världen skeppade olja, järnskrot och andra vitala råmaterial till Japan och då
engelsmännen skar av Burmavägen och blockerade alla transporter till Kina. Denna sovjethjälp
gavs utan villkor, det förekom inga krav på koncessioner eller favörer som utan tvekan
skulle ha kunnat erhållas, framför allt då Chiang var avskuren från västmakterna. I enighetens
intresse skickades ingen sovjethjälp till kommunistiska Åttonde linjearmén. Hjälpsändningarna
skickades till Kinas regering för att användas där de bäst behövdes mot japanerna.
Även långt efter det Chiang började koncentrera sovjetvapnen mot Åttonde linjearmén och
använde dem för att massakrera Nya fjärde arméns högkvartersstyrkor fortsatte sovjethjälpen.
Det var först efter nazisternas anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 som sändningarna till
Chiang började minska. Genom att koncentrera stora truppstyrkor vid Sibiriens gränser
neutraliserade Sovjetunionen en miljon man av den japanska elitarmén i Kwantung under hela
kriget mellan Kina och Japan. Men varken i ord eller gärning uttryckte Chiang någon uppskattning
av sovjethjälpen. Tvärtom räknade han med att utnyttja sovjethjälpen för att besegra
kommunisterna och hoppades att Japan skulle besegra Sovjetunionen.
Sommaren 1942 gjorde jag en resa längs de östra Kuomintang-”fronterna” där Chiangs
arméer var på full flykt undan japanerna. Det var vid tiden för den japanska offensiven in i
Kiangsi och södra Chekiang från de baser de ockuperat efter Nya fjärde arméns reträtt. Det
var också vid samma tid som Chiangs trupper massakrerade internerna i Shangjaos koncentrationsläger.
Jag ville intervjua general Ku Chu-tung som var befälhavare för tredje
militärområdet och få hans version av konflikten med Nya fjärde armén, men efter att ha jagat
honom en vecka måste jag nöja mig med att tala med några av hans stabsofficerare i stället.
När jag frågade dem om Nya fjärde armén och kommunisterna, hade alla ett standardsvar som
naturligtvis bara var ett eko av Kuomintangspetsarnas tankar.
– Det är inte längre något problem, sade de. Japanerna kommer snart att gå till anfall mot
Sibirien och bryta genom sovjetförsvaret där. Generalissimus kommer att ge Åttonde linje-