Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

134
mandarinerna i amerikanska och engelska utrikesdepartementen offentligheten med oklara
antydningar om hemliga protokoll och försökte trösta sig själva och lura allmänna opinionen
med tanken att ordförande Mao ändå slutligen skulle visa sig vara en Tito.
Det var omöjligt för någon expert i utrikesdepartementen i västmakterna eller någon utrikeskorrespondent
i den kapitalistiska pressen att på ett intelligent sätt analysera och kommentera
detta fördrag, därför att i hela den diplomatiska historien något sådant fördrag aldrig tidigare
slutits. Vana som de var vid kanonbåts-, dollar- eller atombombsdiplomati, vid fördrag som
alltid återspeglade växelspelet mellan maktpolitik och monopolisters och imperialisters
intressen, var det omöjligt för de vise männen i Vita huset och Whitehall att förstå och tolka
ett fördrag som enbart var dikterat av de fredliga behoven hos folken i två stora länder. Ässen
i de amerikanska och engelska utrikesdepartementen är ur stånd att förstå kamratskapet
mellan arbetare och deras solidaritet under strejker. Hur skulle de då kunna förstå kamratskap
på en högre nivå ? Ett sådant fördrag som det sovjetisk-kinesiska låg utanför deras erfarenhet
och fattningsförmåga.
Trots den väldiga skillnaden mellan deras militära och ekonomiska styrka, trots skillnaden i
utvecklingsnivå, möttes Kina och Sovjetunionen som två likställda grannar och gjorde upp
sina affärer på ett sätt som skulle ge maximala fördelar åt bägge och som inte inverkade
menligt på något annat lands legitima intressen. Detta fördrag markerade en revolutionär
förändring i relationerna mellan stormakter. Det var ett mönster för det slag av relationer som
är möjliga när regeringarna representerar hela folkets intressen och inte en klick storkapitalisters.
Men det nya sovjetisk-kinesiska fördraget följde ett mönster som utbildats under sovjetmaktens
första dagar. En av den unga sovjetstatens första handlingar 1917 var att tillkännage
upphävandet av alla imperialistiska koncessioner som påtvingats Kina och andra länder av
tsarregimen. Sovjetstaten ådrog sig imperialisternas vrede och hat när den frivilligt avstod
från exterritorialrättigheter, Boxarskadestånd, drog tillbaka sina trupper från den ryssbyggda
östkinesiska (Changchun-) järnvägen, gav Kina hälften av dess ledning och erbjöd Kina
diplomatiska relationer baserade på fullständig likställdhet. En överenskommelse som innefattade
allt detta undertecknades 1924 med Mr. Wellington Koo som representerade krigsherrarnas
regering i Peking. Då Sun Yat-sen försökte ena Kina och förvandla det till en demokratisk
republik, fann han snart att det enda land till vilket han kunde vända sig och be om
hjälp var Sovjetunionen. Sun Yat-sen var långtifrån kommunist men han gjorde ändå vänskap
med Sovjetunionen och samarbete med kinesiska kommunistpartiet till två huvud- punkter på
sitt program. Dr Sun ville samarbeta med västern också men bortsett från några nedlåtande
klappar på axeln från liberala kretsar visade västerlandet honom kalla handen och ställde
slutligen de pengar och vapen till förfogande som krossade den rörelse han startade.
Stalin sade 1925: ”Sanningen och rättvisan är helt och fullt på den kinesiska revolutionens
sida. Det är därför vi sympatiserar och kommer att sympatisera med den kinesiska revolutionen
i dess kamp för att befria det kinesiska folket från imperialisternas ok och för att ena
Kina till en enda stat.” Det var Sovjets inställning 1925 och den har senare aldrig ändrats. Sun
Yat-sen inbjöd sovjetrådgivare, veteraner från inbördeskriget, för att hjälpa till att utbilda en
kader av revolutionärer. Sovjetrådgivarna yrkade på att Sun Yat-sen skulle basera sin revolution
på arbetarna och bönderna och inte lita på de traditionella metoderna med allianser med
krigsherrarna. Den berömda Whampoaakademin bildades med sovjethjälp i Canton och en ny
revolutionär armé skapades som kastade ut krigsherrarna och förde revolutionen till imperialisternas
tröskel i Shanghai. Chiang Kai-shek och Chou En-lai var respektive rektor och