Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

131
Barnhemmets reglemente bestämde att barnens föräldrar eller släktingar skulle underteckna en
skrivelse som var så avfattad att barnhemmet inte var ansvarigt för något barns död efter
intagningen. Tidigare kunde barnens föräldrar aldrig få reda på varför barnen dött. Nunnorna
brukade svara att det var 'Guds vilja'. De äldre barnen fick lära sig att alla människor är
syndiga och måste leva i försakelse och att de som dött och kastats i gravarna hade kommit till
himlen ... Barnens rum var smutsiga, fuktiga, utan belysning och nersölade. Maten var absolut
otillräcklig, även enligt de lägst ställda fordringar. Alla barn var klädda i trasor som var
alldeles otillräckliga för att skydda mot fukt och kyla.
En undersökning av de fyrtioåtta överlevande barnen gjordes av två läkare i hjälpkommittén,
Li Feng och Chang Chienshuan, sedan barnhemmet övertagits. De flesta av de tjugonio sjuka
barnen hade lunginflammation. Löss krälade på deras kroppar och de hade sår på
underkroppen på grund av att blöjorna sällan bytts. Även de mest elementära hygieniska
regler hade försummats. Det fanns bara en enda nappflaska som gick runt och sjuka spädbarn
avskildes inte från de andra varigenom epidemiernas spridning påskyndades ...
Alla tunga sysslor i barnhemmet utfördes av de äldre barnen. De ställdes ofta upp och fick
stryk av nunnorna. Lucie Chen, en tjugotreårig flicka, sade att de yngre flickorna också fick
stryk och att en treårig flicka, Fang Hsuan, hade dött av misshandeln.”
Sedan de överlevandes förtroende vunnits berättade några av de äldre flickorna otroliga
historier om en sadism som bara kunde vara produkten av ett förvridet själsliv. En tretton års
flicka, Nancy Tam, visade förhårdnade ärr på armarna där hon bränts med glödande järn. ”Vi
kunde inte skrika högt”, sade hon, ”för ju högre vi skrek ju mer blev vi slagna.” Andra flickor
fick sina fingrar brända över ljuslågor därför att de rotat i avskrädestunnorna efter mat. Maria
Cheong beskrev hur man slitit i henne och slagit henne tills hon blev medvetslös. Sedan man
hällt kallt vatten över henne blev hon inlåst i en källarskrubb. På natten blev hon nästan
ihjälskrämd av nunnor med svarta dok över huvudena, som skrek och dansade framför henne
för att personifiera djävulen vars namn så ofta användes för att skrämma barnen. En annan
flicka som hade somnat med en sko på, tvingades dricka något slags brygd på skon. En av de
äldre överlevande var en tjugoårig flicka, Leong Mang-chin, som hade varit tretton år i
barnhemmet. Att hon överlevde berodde antagligen på att hon var sju år när hon blev intagen.
I dag ser hon ut som om hon bara var tretton. Hon fick arbeta från tidigt på morgonen till sent
på kvällen. Hennes viktigaste sysslor var att begrava andra barn, hugga ved, arbeta i
jordbruket och skura.
En tidigare dödgrävare vid barnhemmet, gamle Liao Shen, sade att under en månad hade han
begravt 600 barn i en av gravarna, dit han slängt två bördor om dagen. Av de tjugonio sjuka
och döende spädbarnen som P.R.A.C. fann när den övertog hemmet kunde bara nitton räddas.
Fotografier som påminde om. Buchenwald och Auschwitz och visade en massa vanställda
kroppar och lämningar av halmmattor i en av gravarna och en korg full av små kroppar, som
just skulle tippas i graven när P.R.A.C. kom till klostret, publicerades i tidningar över hela
Kina jämte intervjuer med dussintals mödrar som hade förlorat sina barn i barnhemmet. I ett
mindre barnhem tillhörigt Det heliga hjärtats orden i Nanking hade från januari 1948 till april
1951 omkring 550 barn intagits, varav 472 dog. Av de 78 överlevande led alla av svår
undernäring, tjugoen hade tuberkulos och trettiotre hudsjukdomar. Liksom i Canton
upptäcktes det vid gravöppningen att inte alla hade varit döda vid begravningen.
I två amerikanska katolska barnhem i Wuchang nära Hankow hade över 40.000 barn dött på
tjugo år. Man fann kopior av rapporter från nunnorna i vilka de summerade de tjugo årens
erfarenheter och tackade Gud för att ”så många små själar hade stigit upp till paradiset”.