Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

130
imperialistiska bakblåsares återkomst. Det är ännu inte känt hur stor denna kategori är. De
blev hemliga agenter och ryggade inte tillbaka för att alliera sig med gangsters, mördare och
giftblandare. Bland dem befann sig Frank Price som stannade kvar i Shanghai, George Fitch
som blev rådgivare till Syngman Rhee och hjälpte denne att planera den amerikanska
invasionen i Korea och hoppades kunna marschera tillbaka till Kina med amerikanska trupper,
pastor Alfred Bonnigue, föreståndare för Tientsinsektionen av ”Jesu Sällskap” och två
katolska munkar Henrius Pollet och Ludov Watine. De tre sistnämnda arresterades i Tientsin i
mars 1951 för spionage. Enligt en kungörelse från Säkerhetsbyrån hade trion under
täckmantel av sin verksamhet vid Tientsins handelshögskola regelbundet lämnat hemliga
militära och politiska informationer till den amerikanska underrättelsetjänsten (S.S.U.) med
hjälp av en amerikansk arméradio som man fann fastskruvad på baksidan av en lucka i golvet
i Bonnigues lägenhet. Bonnigue var prorektor vid Högskolan, fader Pollet var dekanus vid
teknologiska fakulteten och fader Watine dekanus vid handelsfakulteten. De tre prästerna
tillhörde ett spionnäste som sprängdes i Tientsin, där det fanns välkända vitryska, nazist- och
japanska spioner, som smugglats in i staden av amerikanerna strax före stadens befrielse.
(S.S.U., Strategic Service Unit, är efterträdare till O.S.S., Office of Strategic Services, och är
den centrala organisationen för amerikaspionaget i Kina.) Utan tvivel kommer flera sådana
fall i ljuset allt eftersom den kinesiska säkerhetstjänsten rensar upp det väldiga spionnät som
skapats av amerikanerna och Kuomintang för att fortsätta deras arbete sedan de flytt från
fastlandet.
Ett annat slag av kriminell missionärsverksamhet upptäcktes när P.R.A.C. (the People's Relief
Administration Committee, Folkets hjälpadministration) började överta missionärsledda barnhem.
De otäckaste avslöjandena gjordes vid Den obefläckade avelsens mission, som var knuten
till ett kanadensiskt kloster i Canton. Det var ett extremt exempel på det slags förhållanden
som upptäcktes i ett dussintal andra katolska barnhem som inte var bättre än slakthus. En
Hsinhuakorrespondent som följde med P.R.A.C.-avdelningen till barnhemmet i Canton
beskrev vad han såg på följande sätt:
”Vi fann bara omkring femtio barn kvar – en liten rest av alla dem som tidigare vandrat till
graven. De befann sig i ett ohyggligt utmärglat tillstånd, de var sjuka, knotiga och genomskinliga.
Av tio barn var sju eller åtta sjuka. En gammal kvinna släppte hastigt ner moskitnätet
över två sängar och sade att de bägge barnen var allvarligt sjuka. Då vi såg efter fann vi att
barnen var döda. Barnens sängar var torftiga och nersmutsade. Smutsiga, sönderrivna
arméfiltar var de enda sängkläderna. En del av barnen var inlåsta i särskilda rum. Maten var
rutten och stank. En bonde med självaktning skulle inte ha gett den till sina djur ...”
Den officiella rapporten som publicerades av P.R.A.C. konstaterade: ”Från januari 1950 till
februari 1951 tog detta barnhem emot 2.251 barn men bara fyrtioåtta barn under två år fanns
kvar den 5 mars då barnhemmet övertogs. Det innebär en dödlighet på 97,8 %. Hur många
som dött under barnhemmets femtonåriga existens fanns inga möjligheter att komma till
klarhet över. Barnhemmets förestånderska, Antoinette Couvrette, som endast kände till några
siffror från senare år, sade att mer än 4.000 hade dött under de senaste två åren.
Allt som allt hittades tre gravar. När luckan till den som fortfarande användes öppnades fann
man små kroppar virade i säckar som kastats dit huller om buller. De två andra gravarna var
redan fulla och hade förseglats.
Nunnorna hade en fruktansvärd vana att placera småbarnen i en kall, fuktig källare efter
intagningen. Om de genomlevde detta prov efter tolv eller tjugofyra timmar döptes de och
blev formellt intagna. Många tog denna snabba genväg till graven.