Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

12
är administrationens livsblod. I andra länder skulle de kallas regeringstjänstemän men det
ordet har dålig klang i Kina. De är det civila livets partisaner, revolutionens avantgardister.
Officiellt är de regeringsrepresentanter, tränade politiska och tekniska arbetare. För närvarande
(1951) får de flesta av dem ingen lön utan bara mat, kläder och husrum. Man väntar
att de skall arbeta hårdare än alla andra, vilket de också gör. De tar de farligaste och svåraste
arbetena, axlar ansvaret och representerar regeringens politik och målsättningar vid alla tillfällen.
Bara en liten del av dem är kommunister men de är alla brinnande anhängare av
revolutionen. De är regeringens glada, hårt arbetande ambassadörer i fabriker och byar, de
förklarar politiken och ordnar upp svåra situationer.
En av funktionärerna på tåget var medlem av bomullstrusten. Han var på väg till Peking till en
konferens där såningsprogrammet för 1951 skulle diskuteras.. Han hade varit köpman i
Shanghai, talade utmärkt engelska Och hjälpte mig som tolk på tåget. Där var fyra sovjettekniker
som, återvände till Peking från förberedande arbeten på projektet att förhindra
översvämningar i Huaifloden. Det var tystlåtna, blyga män, ivriga att avsluta sitt arbete och
återvända hem. Där var en japan med mustasch och tjocklinsiga glasögon, som såg ut som en
karikatyr av Hirohito. Han var textilingenjör på väg till Tientsin via Peking. Ryssarna hade
var sin kinesisk tolk och reste tillsammans med några funktionärer. Kineserna tog mig i början
för en ”äldre bror”, vilket är synonymen för sovjettekniker. (Västerlänningar kallas vanligen
för ”Stora näsor”, japanerna för ”japanska djävlar”.) Men jag behandlades lika vänligt när de
fick höra att jag kom från Australien. Snart bildades en hel grupp i min kupé. Alla ställde
intelligenta frågor. De ville ha reda på mitt lands sociala sammansättning, hur många arbetare,
hur många bönder, hur många fackföreningsanslutna det fanns. Varför hade vi en reaktionär
regering när det fanns så många arbetare och fackföreningsmän? Om australiensarna tyckte
om kineserna, varför var då mr Menzies motståndare till att England erkände det nya Kina?
Goda, skarpa frågor som fordrade omsorgsfulla svar. Alla ville berätta om de förändringar
som ägt rum i Kina och frågade mig vad jag tyckte om tågen. Bomullsmannen ville prompt att
jag skulle komma och besöka bomullsdistrikten och se hur böndernas liv hade förändrats.
Funktionärerna som reste med ryssarna sade att jag absolut inte fick låta bli att se Huaiflodsprojektet.
Den bobbade flickan från Befrielsearmén sade att jag måste se några av dess
underhållningsgrupper.
Ett fascinerande samtal pågick mellan arméflickan och japanen. Trots att han hade varit i Kina
i tio år kunde han inte tala kinesiska men båda kunde göra sig förstådda genom att skriva.
Pennor och papper anskaffades, hon skrev frågor och han svarade. Den massive bomullsfunktionären
översatte för mig.
– Vet ni vad japanerna gjorde i Kina?
– Ja, jag tycker inte det var rätt. Jag är mycket ledsen:,
– I min by dödade de japanska soldaterna min far, min mor och min lille bror med
bajonetterna!
– Jag är mycket ledsen. Sådant var inte rätt.
– Känner det japanska folket till dessa saker?
– Sannolikt inte, men jag har varit hemifrån i tio år.
– Varför kom ni till Kina?
– För att arbeta i en japansk textilfabrik.