Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

127
Kuomintang. Men under Kuomintangperioden avslöjade många av lärarna sitt rätta ansikte.
De gjorde upp svarta listor på studenter som misstänktes för progressiva idéer och
överlämnade dem till Kuomintang. När Förenta staterna och dess representanter i Kina
definitivt stödde Kuomintangs beslut att återuppliva inbördeskriget växte desillusionen bland
studenterna, även bland de förmögna.
I juni 1948 när studenter i hela Kina samt många i amerikanska skolor och universitet
protesterade mot amerikansk hjälp åt Kuomintang och den amerikanska flirten med Japan
hotade f. d. missionären, dåvarande amerikanske ambassadören Leighton Stuart (under 27 år
rektor vid Yenchinguniversitetet) öppet de kristna studenterna som deltog. Samtidigt höll den
amerikanske konsuln i Shanghai ett tal i vilket han med trumandiplomaternas typiska
vulgaritet sade: ”För närvarande får kinesiska studenter utbildning tack vare amerikansk välgörenhet.
De kinesiska studenternas mat är beroende av amerikanska bönders ansträngningar
och amerikanska skattebetalares frikostighet. Och ändå vågar ni angripa Amerika.”
Detta blev för mycket för studenterna. I Tientsin lämnade de tillbaka ägg som de köpt med
amerikanska pengar tillsammans med de pengar de ännu inte gjort av med till den amerikanska
Kinahjälpen. De klistrade upp sina ransoneringskort på väggarna till Kinahjälpens
hus och skrev: ”Vi vill inte ha er barmhärtighet.” I de amerikaunderstödda universiteten i
Peking, inklusive Leighton Stuarts eget Yenching, lovade studenter och lärare varandra att
inte vidare ta emot amerikansk hjälp i form av livsmedel. Studenterna och folket började
också undvika missionsstationerna och skolorna och kräva ett slut på de kulturella
koncessionerna liksom de tidigare begärt slut pi de ekonomiska koncessionerna i
fördragshamnarna.
Det finns ett slagord i dagens Kina om missionärer: ”Första generationen missionärer, andra
generationen köpmän, tredje generationen utrikesdepartementet eller armén.” Som en allmän
regel är det alldeles riktigt, men i några fall har övergången från missionär till utrikesdepartementet
bara tagit två generationer och i åtminstone två fall har denna övergång
förkortats till en generation. Pastor Findley Andrews, en engelsk missionär i Kinas inre
mission och doyen bland missionärerna i Kansuprovinsen, tog av sin prästkrage och blev personalchef
hos Butterfield & Swire, ett av de två största handelshusen i Kina. Han bytte sedan
ut sina civila kläder mot en översteuniform i den engelska arméns underrättelseväsen. Dr
Leighton Stuart hoppade direkt från missionärskallet till ambassadörsposten. Harry Luce,
mångmiljonären och ägaren av Time, Life och Fortune, är son till en kinamissionär och
förenar rollen som storkapitalist med att sköta det amerikanska utrikesdepartementets politik i
Kina. George Fitch, som tidigare var ledare för KFUM i Kina under Kuomintang och nu är
knuten till Syngman Rhee i Korea, är son till en Suchowmissionär. Hans bägge söner är
anställda hos Texas Oil Co i Fjärran östern och Fitch själv är en känd agent i amerikanska
underrättelseväsendet. John Davies, som tidigare var rådgivare åt general Stilwell och nu är
anställd vid amerikanska ambassaden i Moskva, är son till en missionär från Chekiang. Man
kunde fortsätta och räkna upp hundratals sådana exempel på kombinationen missionär,
affärsmän, utrikesdepartementet eller armén. Det finns däremot inga exempel på att någon
stigit ner från utrikesdepartementet eller affärslivet till missionsfältet, utvecklingen går alltid i
andra riktningen.
Ett perfekt exempel på denna oheliga treenighet på högsta nivå förekom i Haag 1948 vid
bildandet av kyrkornas världsråd, som nu håller noggrann uppsikt över missionsverksamheten.
Mångmiljardären Rockefeller skickade en donation på en halv miljon dollar. John
Foster Dulles, Wall Streets ”grå eminens”, dök upp som en av chefsdelegaterna och ställde