Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

125
industrin. Öppna dörrens politik, klausulen om mest gynnad nation, exterritorialrättigheterna,
som allt påtvingats under kanonhot, tillät de imperialistiska makterna att styra Kina som en
kollektivägd koloni. Det blev så tills en imperialistisk makt som hade ett starkare geografiskt
läge än de övriga erövrade Manchuriet 1931 och angrep själva Kina 1937 för att driva ut de
andra imperialisterna och försöka förvandla Kina till sin egen koloni.
Boxarupproret betydde slutet på en period av västerländsk imperialistisk expansion i Kina.
Inflytelsesfärerna var fixerade, politisk, militär och ekonomisk kontroll upprättad och koncessionerna
inrutade. Imperialismen hade fått fast fotfäste på Kinas utsträckta kropp. Missionerna
spelade en dominerande roll i denna expansion, stundom tog de medveten, aktiv del i
aggressionen, vid andra tillfällen användes de som brickor i stormakternas cyniska spel. Om
missionärernas roll ibland tycktes vara passiv – begränsad till att få huvudena avknipsade och
därmed ursäkter för straffexpeditioner som grabbade åt sig koncessioner – förändrar inte detta
det historiska faktum att de var primära verktyg för den imperialistiska aggressionen i Kina
och ofta nog anpassade sin tro och sina läror efter den aktuella taktiken.
Det tjugonde århundradet inledde en ny period. I stället för att gemensamt dela upp Kina
började stormakterna konkurrera om ledande ställningar i den givande Kinahandeln.
Missionärernas roll förändrades därefter. Deras arbete blev att trimma en lojal kår av tjänare
som hade tillräcklig skolning för att kunna vara nyttiga i affärslivet. De skulle utbilda tolkar,
bokhållare, agenter och direktörer för affärskoncernerna, fabrikerna och andra företag. De
stora affärshusen, Morgans och Rockefellers, ställde villigt och skrytsamt pengar till förfogande
för skolor och högskolor. Och detsamma gjorde miljoner andra burgna kristna över
hela världen. Eleverna som utbildades i dessa skolor fick lära sig att förakta sitt eget folk och
att vara mera lojala mot Amerika, England eller Frankrike än mot sitt eget land. Och
naturligtvis fanns det bra arbeten och feta förtjänster för dem som accepterade dessa idéer.
Förenta staterna använde sina Boxarskadestånd på ett skickligt sätt för att främja sina
intressen i detta avseende. Med en ”generös” gest tillkännagav den amerikanska regeringen
1908 att den skulle avstå från en stor del av skadeståndsbetalningarna på villkor att kinesiska
regeringen använde pengarna till att utbilda kinesiska studenter i USA. År 1925 avstod
Amerika helt och hållet från det årliga skadeståndet, men på det villkoret att det delvis
användes till skolor i Kina som skulle förbereda eleverna för studier i USA och delvis som
förut, på dem som skickades till staterna. En gemensam kinesisk-amerikansk styrelse skulle
bildas i Kina för att övervaka pengarnas användning. Detta tillkännagavs med pukor och
trumpeter som en ojämförlig handling av generositet och en vänskaplig gest gentemot Kina. I
själva verket innebar det att USA för en investering av några dödade missionärer och
utrustningen av en styrka på 2.500 man (Amerikas bidrag till Boxarupprorets krossande) hade
tillskansat sig en väldig kulturell koncession i Kina och var på god väg att kontrollera en
viktig sektion av den högre undervisningen. Kinesiska pengar användes för att uppfostra barn
på ”amerikanskt sätt”. Affärsliv och utrikesdepartement var tillförsäkrade en konstant ström
av lojala, tuggummituggande, västerländskt klädda lakejer som mestadels kom från överklassens
godsägare, despoter och köpmän. (Madame Chiang och T. S. Soong tillhörde de
dividender som Amerika fick ut av Boxaraktierna.)
Man kunde ha trott att missionärerna, om de haft ett uppriktigt intresse av att förbättra Kinas
chockerande sociala förhållanden, skulle ha använt sina skolor till att utbilda män och kvinnor
för att tjäna Kina, att de skulle ha koncentrerat sig på att utbilda läkare, barnmorskor, jordbruksspecialister
och ingenjörer. Missionärerna skulle själva ha angripit de fruktansvärda
förhållandena i fabrikerna i de uppväxande industristäderna, de skulle ha väckt sina försam-