Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

124
godsägarnas. Arbetarna såg hur främlingarna som följde i missionärernas kölvatten började
spela herrar i alla hamnarna vid kusten och i de stora städerna. De första förhoppningarna om
att de kristna skulle hjälpa dem att störta Manchudynastin och despoterna gick om intet.
År 1897 sökte både Tsarryssland och Tyskland att få ut sin del av Kinaplundringen. Det
ryktades att bägge hade sina ögon riktade på Kiaochowbukten i Shantung. Genom ett mirakulöst
sammanträffande gjorde några banditer en räd i en liten Shantungby och dödade två
tyska missionärer där medan tyska örlogsfartyg stävade fram längs Shantungs kust. Krigsfartygen
gick genast in i Kiaochowbukten, satte i land en avdelning marinsoldater i vad som
då var byn Tsingtao, angrep kinesiska befästningar där och lade fram en serie krav för den
kinesiska regeringen. Resultatet blev ett litet nätt fördrag som gav Tyskland ett 99-årigt
arrende av Kiaochowbukten, rätt att garnisonera trupper i Shantung, att bygga järnvägar och
exploatera gruvor i närheten av järnvägarna och ensamrätt till kapitalinvestering i alla
offentliga företag i Shantung som behövde utländsk hjälp.
Engelsmännen svarade med en begäran att en engelsk undersåte skulle bli generalinspektör
för tullen. Ryssarna begärde och fick ett 25-årsarrende på Kwantunghalvön i Manchuriet och
rätt att ockupera och utveckla tvillinghamnarna Port Arthur och Dairen. Efter två månader
tvingade fransmännen till sig ett 99-årigt arrende på Kwangchowbukten i Kwantung och
rättighet att organisera det kinesiska postväsendet.
År 1900 bröt en ny bonderevolt ut. Den var dels riktad mot Manchudynastin vars huvudlösa
politik öppnat portarna för främlingarna, dels mot främlingarna själva. Den sluga gamla
änkekejsarinnan Tzu Hsi såg i denna revolt en möjlighet att bli av med utlänningarna och
samtidigt leda upproret åt annat håll. Efter några sporadiska tumult i vilka en del missionärer
dödades erövrade en internationell styrka under befäl av den engelska amiralen Seymour de
nya befästningar som byggts i Taku vid inloppet till Tientsin. Änkekejsarinnan ansåg detta
vara en krigsförklaring och krävde att de utländska legationerna skulle lämna Peking.
Legationerna vägrade och klockan 16 den 20 juni 1900 utfärdade änkekejsarinnan en krigsförklaring
i vilken hon räknade upp de allvarligaste intermezzona under sextio års västerländsk
aggression i Kina, kulminerande i erövrandet av Taku-befästningarna. Några dagar senare manade
hon kineserna att slå ihjäl alla främlingar i Kina. Bondestyrkorna, som kallades Boxarna,
gick över till hennes sida och marscherade mot Peking och belägrade det kraftigt befästa
legationskvarteret.
Allt som allt 233 missionärer dödades på några veckor. Englands, Frankrikes, Amerikas,
Tsarrysslands, Tysklands, Japans, Österrikes och Italiens förenade garnisonsstyrkor
marscherade mot Peking och krossade slutligen Boxarstyrkorna efter svåra strider. Efter
Pekings fall bytte änkekejsarinnan sida och hjälpte de västerländska makterna och Japan att
förinta vad som återstod av Boxarstyrkorna. Ryssland passade på tillfället och drog fördel av
Amerikas engagemang mot Spanien vid den tiden och lade sig till med hela Manchuriet. Kina
förlorade nästan resten av sin suveränitet, och enbart det förhållandet att så många länder
grälade om dess territorium räddade Kina från att bli rätt och slätt koloni åt det ena eller andra
landet. Kustbefästningarna förstördes, trupper stationerades i Peking och längs järnvägen till
havet. Kina tvingades betala ett ruinerande skadestånd på 450 miljoner silvertaels, utspridda
över 39 år och med 4 procents ränta 1 . De imperialistiska makterna kontrollerade redan
tulltarifferna och uppbörden av tullar och kontrollerade de facto Kinas hela import och export.
Genom att maximera importskatten till fem procent kvävde de i sin linda den latenta kinesiska
1 En silvertael var värd 0,735 amerikanska dollar.