Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

123
det dröjde fjorton år innan Tai pingstyrkorna slutligen besegrades. Ward föll i strid. Hung
Hsiu-chuan begick självmord i juni 1865, en månad senare föll Nanking och ”Den Stora
Fridens Himmelska Kungadöme” bröt samman.
Efter fredsfördraget 1860, då fransmännen gjort goda vackra vinster på fader Chapdelaines
död, drog de sin Fjärran östern-flotta ner till Annam. De hade satt iland missionärer där trots
dekretet 1808. Under förevändning att dessa missionärer behandlades illa invaderade de
Annam med hjälp av spanjorerna och ställde till en jättemassaker på annamiterna för att de
hade stått emot de kristna lärorna. Kungen av Annam tvingades begära fred 1862 och fick då
avstå det mesta av Cochin-Kina och Saigon till fransmännen. Efter några år var fransmännen
säkert installerade i vad som senare kallades Indo-Kina och deras enda förevändning var den
påstådda förföljelsen av en handfull missionärer som uppehöll sig i Annam trots folkets
önskningar och landets lagar. Frankrike övertog det övriga Indo-Kina 1885. (En måttstock på
Frankrikes styrelse är att under nittio års kolonisation fram till 1950 har man byggt trettioen
sjukhus och åttiotre fängelser i Indo-Kina.)
Det är viktigt att man sätter sig in i vilken roll missionärerna tidigare, aktivt och passivt,
spelade i den västerländska aggressionen i Asien för att förstå den roll de spelade under
Chiang Kai-shek och fortfarande försöker spela i dag. Deras beteendemönster har inte
förändrats från den tiden dr Gutzlaff verkade i Macao till dr Frank Price i Shanghai och fader
Alfred Bonnigue i Tientsin 1951. Missionärer har alltid funnits till hands och tillhandahållit
den ”moraliska” förevändningen för aggression, när ingen annan ursäkt varit tillgänglig, och
om så behövts har de gett ett handtag när aggressionen började.
Ett typiskt exempel på det slags intermezzon som provocerades inträffade i Tientsin 1869.
Under striderna 1858-60 ockuperade engelsmännen och fransmännen ett mycket gammalt
kinesiskt tempel i Tientsin samt det närbelägna kejserliga palatset. Då striderna var över och
trupperna dragits tillbaka gjorde fransmännen palatset till konsulat och överlämnade templet
till en fransk katolsk mission, en grov förolämpning mot de kineser som tillbad sina gudar där.
De förvärrade skymfen genom att bygga en stor katolsk katedral på tempelgrunden 1869. De
storslagna ceremonierna vid katedralens invigning provocerade fientliga demonstrationer.
Kort efteråt spreds rykten att barn kidnappades på gatorna och såldes till ett katolskt barnhem
i katedralens källarvåning. Flera kineser arresterades och sade att de fått betalt av munkarna
och nunnorna för varje barn de överlämnade. De antogs samla hemlösa barn men man gjorde
inga frågor när de lämnade barnen. Dessutom gick rykten att tjogtals barn begravdes varje dag
på katedralens kyrkogård utan kinesiskt ceremoniel. Det kom till ännu en fientlig demonstration
utanför det forna templet. Den franske konsuln rusade ut, förlorade besinningen och
tömde sitt revolvermagasin mot massan som sedan bröt ner grindarna och dödade varje fransk
man och kvinna de kunde få tag på. Den franska regeringen var då inte i den ställningen att
den kunde driva sin expansion i Kina längre – fransk-tyska kriget närmade sig – och måste
nöja sig med en kvarts miljon silvertaels i skadestånd. Men episoden var typisk för de intermezzon
som provocerades överallt där missionen drog fram.
Under de trettio åren mellan undertryckandet av Taipingupproret och 1800-talets slut ökades
helt naturligt folkets misstänksamhet mot missionärer och främlingar i allmänhet. Bönderna
fick bittert lära sig att de kristna lärarnas vackra ord och moral inte var avsedda för massorna.
Deras gudar förstördes, deras förfäders altaren krossades, deras tro förhånades och i utbyte
fick de lära sig att tåligt bära sina lidanden i hopp om belöning i en kommande värld.
Bönderna såg hur r-.
dessa jämlikhetens förkunnare slog sig ner i palats och gårdar som var finare än till och med