Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

121
engelska opiumfartyg som försökte tvinga sig uppför Röda floden, trots detta dekret, brändes
sju ner och de andra flydde.)
Fredsfördraget i Nanking, som påtvingades Kina efter opiumkriget, gav England ett ordentligt
fotfäste i Kina. De fem viktigaste kusthamnarna från Canton till Shanghai öppnades för
engelska fartyg, och öhamnen Hongkong, som ju sedermera blev en stor flottbas, måste Kina
avstå. Fördraget gav engelsmännen handelsrättigheter i Kina men legaliserade inte opiumhandeln
som fortfarande var förbjuden i kinesisk lag. Trots att amerikanerna inte deltog i
striderna skickade den amerikanska regeringen snabbt en delegation till Kina. Den hade till
uppgift att påtvinga kineserna ett fördrag som inte var mindre profitgivande än engelsmännens.
Ett år efter fördraget i Nanking undertecknade Caleb Cushing med biträde av två
missionärer som redan var i Kina, dr Bridgeman och Peter Parker, fördraget i Wanghsia som
innehöll den ominösa klausulen om exterritorialrättigheter varigenom utländska medborgare
inte var underställda kinesisk lag. Missionärerna insisterade också på en klausul som gav dem
rätt att köpa jord i Kina. Fransmännen som inte ville vara sämre avslutade ett liknande fördrag
sex månader senare i Whampoa.
Men detta var bara början. År 1856 beslogtog de kinesiska myndigheterna en engelsk opiumskonare
”Arrow” som inte ens hade vanlig giltig handelslicens. De tolv besättningsmännen
arresterades och anklagades för sjöröveri. Engelska krigsfartyg anföll då hamnarna vid
inloppet till Canton och bombarderade den kinesiska vicekonungens residens. Kineserna bet
ifrån sig så kraftigt att engelsmännen drog sig tillbaka och inväntade förstärkningar. Det
verkade som om England ensamt tänkt fortsätta att förbättra sin ställning i Kina och det gillades
knappast av amerikanare och fransmän. Genom ett egendomligt ”sammanträffande”
dödades en amerikansk sjöman tre veckor senare i Pärlflodssundet. Fransmännen kunde meddela
att en fransk missionär, fader Chapdelaine, som levat ett stillsamt liv i Kiangsuprovinsen,
hade halshuggits, varefter kroppen kastats till hundarna. (År 1951 skulle man ha misstänkt att
sådana händelser hade organiserats av amerikanska O. S. S. (Office of Strategic Services)
eller franska Deuxième Bureau.) I varje fall åstadkom sjömannen och missionären att de tre
imperialistiska makterna kom i samma utgångsläge. För att straffa förolämpningarna samlade
de sina styrkor till ett nytt språng in i Kina.
Amerika deltog inte i det krig som följde. Även på den tiden föredrog USA att andra nationer
kämpade, och trädde inte fram förrän bytet skulle delas vid fredsfördraget. I december 1857,
när förstärkningar anlänt, anföll engelsmän och fransmän Canton och erövrade staden, seglade
uppför ostkusten, anföll och erövrade befästningarna vid inloppet till Tientsin och tilltvingade
sig ett nytt fördrag under hotet av de långa fartygskanonerna. Elva nya hamnar öppnades och
engelsmännen yrkade på rättigheter för sina fartyg att segla uppför Yangtse. Amerikanarna
dök upp mot slutet och begärde den berömda ”mest gynnade nationsklausulen”, vilken innebar
”jag får det bästa av det någon annan får, utan strid”. I svart på vitt stipulerade klausulen
att var och en av de nationer som undertecknade fördraget skulle bli delaktiga av de maximala
koncessioner som avtvingades den kinesiska regeringen av någon av de andra makterna under
deras enskilda underhandlingar. Amerikanerna insisterade på en klausul som skulle tillåta
amerikanska missionärer att fortsätta sitt arbete utan hinder. Fransmännens höga utdelning på
en investering av en mördad missionär var en sak som inte undgått de amerikanska underhandlarna.
Fredsfördraget 1858 följdes genast av nya militära aktioner av engelsmän och
fransmän. Deras kanonbåtar tvingade sig tvärtemot fördragets bestämmelser uppför Huaifloden
och efter ett allvarligt bakslag erövrade de slutligen Peking och tilltvingade sig ytterligare
koncessioner av Manchuhärskarna, däribland rätten att sköta det kinesiska tullväsendet.