Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

120
domen. I stället för hundra präster sände han bara två dominikanermunkar, ”män insatta i
litteraturen och vetenskapen och samtidigt lärda teologer” som Marco Polo beskrev dem. De
bägge bröderna Polo gav sig åter på väg. Denna gång tog de med sig den femton år gamle
Marco, broder Nikolaus från Vicenza och broder Wilhelm från Tripoli. Enligt Marco fick den
senare ”av påven licens och auktoritet att installera präster, smörja biskopar och ge absolution
så långt han kunde bevilja den i sin person”.
Men de bägge munkarna saknade den eld och inneboende kraft som behövdes för de strapatser
som låg framför dem. När gruppen kom fram till Armenien fick de höra ”att sultanen
av Babylonien, som hette Bundokari, hade trängt in på armeniskt territorium med en talrik
armé och hade översvämmat och ödelagt en stor del av landet. De bägge munkarna som blev
förfärade över dessa nyheter och var rädda om sina liv, beslutade att inte fortsätta längre och
sedan de till venetianarna överlämnat de brev och presenter som påven anförtrott dem ställde
de sig under Tempelherrens beskydd och återvände med honom direkt till kusten”. Så skriver
Marco Polo. Men de tre Polo fortsatte resan genom vildmarker och öknar. Till slut kom de
fram till Kublai Khans hov. Han blev glad över att bröderna hade hållit sitt ord och kommit
tillbaka. Men han måste nöja sig med breven, presenterna och oljan från den Heliga graven i
stället för de hundra prästerna.
De bägge munkarnas räddhåga uppsköt antagligen västerländska attacker mot Cathay under
flera sekler. Bröderna Polo var mer eller mindre hederliga affärsmän och när de slutligen
återvände till Venedig och helt lakoniskt rev upp sömmarna på sina luggslitna kläder, varur
ovärderliga diamanter, rubiner, smaragder och safirer vällde ner på golvet framför deras
förvånade gäster, slutade det första affärsmissionsföretaget till Kina utan att större skada skett.
Detta ägde rum över tre hundra år innan andra västerländska missionärer fann vägen till Kina.
St. Francois Xavier kom från Japan i mitten på 1500-talet i sällskap med en handfull andra
jesuiter, de välkomnades i Peking som ett tillskott till huvudstadens kultur. De var kloka nog
att inte lägga sig i dyrkan av förfäderna och tolererades därför vid hovet. Trots att en del av
dem var italienare stöddes jesuitmissionen av den portugisiska regeringen, eftersom Portugal
var Loyolas, Jesuitordens grundare, hemland. Flaggan följde snart bibeln och portugiserna
installerade sig i Macao, varifrån de kontrollerade sina missionsstationer och sedermera sina
handelsföretag i hela Fjärran östern. Men de var alltför upptagna av att bygga ut sina
missioner på andra ställen för att kunna exploatera sitt missionsfotfäste i Kina. Filippinerna,
Ostindien, Formosa och Pescadoresöarna var mycket lättare tillgängliga, eftersom de kunde
nås av den portugisiska flottan. Ungefär vid samma tid som jesuiterna kom till Kina började
portugiserna bli inblandade i en strid om makten i öster med holländarna och det höll dem
också tillbaka i Kina.
Det dröjde fram till opiumsmugglingen, i vilken den protestantiske missionären dr Charles
Gutzlaff spelade en så anmärkningsvärd roll, innan den västerländska imperialismen kunde
rikta sina kanoner mot Kina. Det opium engelsmännen smugglade var av ett mer substantiellt
slag än det andliga opium som dr Gutzlaff hade utminuterat dittills, men, som vi berättat i ett
tidigare kapitel, uppträdde han också som entusiastisk agent och tolk för Jardine och
Matheson vid opiumsmugglingen och gav den brittiska flottan dess bräckliga ursäkter för att
bana sig väg in i Kina och skaffa plats åt missionär Gutzlaffs och hans kollegers bibelstånd,
som sedan blev ytterligare förevändningar för ännu större ingrepp.
Att dessa båda slags opium identifierades av de kinesiska härskarna framgår av ett dekret som
utfärdades 1808, vid en tidpunkt då engelska köpmän tvingade sitt opium in i Annam, en
lydstat till Kina. Dekretet förbjöd import till Annam av ”opium och missionärer”. (Av tio