Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

118
som användes vid den ideologiska omskolningen i SACO och Shangjao å ena sidan och i de
revolutionära högskolorna å den andra. Den ena metoden praktiserades av de galna översteprästerna
hos ett dömt system som med alla former av bestialitet söker hejda utvecklingens
marsch framåt och försöker dränka framtiden i blod. Den andra tillämpas av de människor
som är säkra på sin tro och sina ideal och som anser livets ädlaste mål vara att tjäna
mänskligheten.
13. Kinamissionens verkliga ansikte
Kinamissionen är det smutsigaste kapitlet i hela den västerländska imperialismens historia i
Östern. I den kristna försoningens och kärlekens namn förde missionärerna med sig krig,
massakrer och elände, de predikade människornas broderskap och införde rasdiskrimination,
de bekände sig till den kristna barmhärtigheten och exploaterade hänsynslöst barnarbetare.
Efter biblarna följde gevär och efter gevären politikerna. I Kina, som annorstädes i världen,
var missionärerna den beväpnade imperialismens spjutspets och i många fall imperialismens
aktiva agenter från den dag de först satte sin fot på kinesisk mark. Antagligen var endast ett
fåtal fullt medvetna om den roll de spelade. Många kom till Kina med det ärliga (fast vilseledda)
syftet att föra ljus till ”hedningarna”. Det betydde ingenting för dem att Kina hade en
gammal kultur som i obruten linje gick tillbaka tusentals år före den tid då de folk som
missionärerna tillhörde sprang omkring i hudar och levde i grottor. De kom med sina biblar
och var beredda att utstå stora vedermödor och i värsta fall dö för att sprida kristendomens
outsägliga välsignelser till Kinas miljoner. Många av dem dog som omisstänksamma offer för
de imperialistiska makterna, vars flaggor de förde längre och längre in i Kina. Deras död
påskyndade i många fall denna infiltreringsprocess.
Miljoner kristna över hela världen gav av sina medel för att stödja dessa missioner, de trodde i
sitt hjärtas enfald att personliga offer var berättigade för att föra den kristna kärleken och
västerlandets mediciner till de oupplysta. Då och då återvände missionärer och berättade för
rysande församlingar om de fruktansvärda sociala förhållandena i Kina. De framställde sig
själva som oförvägna kämpar vilka identifierade sig med det vanliga folket och fick utstå
svåra strapatser, som bekämpade utsugningen av bönderna och förde social rättvisa och
uppfostran i sitt kölvatten och som med samma kraft slogs mot sjukdomar och despoter. Men
hur annorlunda var inte verkligheten mot vad som berättades i kyrkorna därhemma (där jag
som barn ofta satt med lysande ögon och lyssnade till de hjältemodiga berättelserna av dessa
stridsmän i prästrock och gav min sista penny för att påskynda deras arbete). Hur annorlunda
var inte verkligheten, med missionärer som identifierat sig med despoterna och godsägarna
eller som själva var despoter och godsägare, med missionärer som trots bibelns läror ansåg
kineserna som en lägre ras, med missionärer som agenter för en rovlysten imperialism.
Man visar fortfarande stor tolerans mot missionärerna och kristendomen i Kina. Många av
missionärerna är fortfarande här trots de ofantliga brott som begåtts av deras föregångare och
samtida. Den officiella attityden är att så länge de håller sig till sin uppgift att sprida
kristendom och så länge kinesiska kristna vill stödja dem får de stanna kvar. Men bibeln kan
inte längre matas i folket från yttervärlden. Missionsstationerna måste vara självförsörjande
och får inte mottaga utländska subsidier. I allmänhet betyder det att missionärerna måste börja
leva enklare. De kan inte längre leva som storgodsägare. Hundratals missionärer kunde inte
finna sig i sådana framtidsutsikter och återvände svärjande tillbaka hem där de berättade om
kommunisternas fasaväckande förföljelser och krävde att kristendomen (i form av imperialism
och Kuomintang) skulle återinföras med hjälp av atombomben. Det är tvivelsutan rätt tråkigt