Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

107
Kuomintang ville inte ens bli progressiva. Sådant folk kunde inte släppas lösa på måfå i de
nya skolorna och universiteten eller i den nya förvaltningen som måste skapas för att tjäna det
nya Kina.
Genom att sätta upp Folkuniversitet och tekniska institut som sköttes av fackföreningarna och
företagen utbildade regeringen så snabbt som möjligt arbetare och bönder till administrativa
tjänster. Tusentals funktionärer hade utbildats i de befriade områdena, men det var fortfarande
stor brist på och kommer att vara stor brist på utbildade funktionärer under många år framåt.
De som hade den rätta ideologin och entusiasmen saknade kunskaper och erfarenhet. Och de
som hade kunskaper och erfarenhet hade felaktiga synpunkter. Hur skulle man brygga över
denna klyfta?
Folkregeringen hjälpte till att lösa detta problem genom ett djärvt experiment i uppfostran.
Man satte upp revolutionära högskolor vari de som hade kunskaper och erfarenhet fick en ny
ideologisk fostran. Det var inte helt och hållet ett experiment eftersom kommunisterna hade
startat politiska omskolningskurser i de befriade områdena och uppnått stora framgångar i
omskolning av Kuomintangsoldater och officerare som tagits tillfånga. Men att under
inbördeskrig (och så länge Chiang Kai-shek har ett högkvarter på kinesiskt territorium och
leder hemliga agenters verksamhet på det kinesiska fastlandet måste man betrakta Kina som
ett land i inbördeskrig) ta studenter och förvaltningstjänstemän från den klass som har understött
fienden i inbördeskriget, och efter en kort ideologisk omskolningskurs skicka ut dem som
tjänstemän, visar en oförvägen tro på revolutionära metoder och på den sak som revolutionen
står i tjänst hos.
Det finns fyra revolutionära högskolor i Kina: i Suchow, Canton, Sian och Peking. Den jag
besökte är inhyst i ett tidigare militärt Kuomintanghögkvarter vid foten av de vackra Västra
kullarna utanför Peking. Vid tiden för mitt besök hade något under 20.000 studenter utexaminerats
från tre olika kurser och sedan skickats till alla delar av landet. Vid de fyra
högskolorna hade över 100.000 genomgått kurser. Det tillkännagivna målet vid Pekings
högskola var att ”omskola i en anda att tjäna det arbetande folket”. ”Norra Folk-Kinas
revolutionära högskola”, som det officiella namnet lyder, är delat i två delar. Politiska
institutet, som utbildar tidigare Kuomintangtjänstemän, arméofficerare, professorer och andra,
och Andra avdelningen, som utbildar högskole- och universitetsstudenter med reaktionärt
förflutet.
Man kan föreställa sig studenternas inställning när de första gången steg över tröskeln till
denna underliga högskola. De flesta av dem föraktade massorna, även om de inte öppet visade
det, och hade inte minsta önskan att tjäna dem. En del kom till Politiska institutet som till ett
slags bekvämt skyddsrum medan de väntade för att se hur inbördeskriget skulle sluta. Undersökningar
som gjorts av en hel kurs visade att 32 % av studenterna skrev in sig med tanken att
de höll på rätt häst och skulle skaffa sig bra jobb mot en liten tidsinvestering. 10 % kom i
hopp om att på så sätt rädda sin förmögenhet, ytterligare 10 % ville bara ha fri kost och logi
tills de åter kunde börja ett angenämt liv. Andra kom för att det var enda sättet att fortsätta
något slag av studier. Bara 15 % ville ärligt ta reda på hur de skulle bli progressiva och tjäna
folket. Och några stycken hade skickats dit för att som beväpnade hemliga agenter driva
skrämselpropaganda, göra sabotage och till och med mörda.
Det förhållandet att dessa siffror baserades på studenternas egna redogörelser vid kursens slut
visar hur deras inställning förändrats. Vilken är den hemliga formeln? Det finns ingen. Högskolans
rektor, Tse Tsung-yuan, som under många år arbetade illegalt i Kuomintang, förklarade
mycket tålmodigt för mig precis hur denna ideologiska helomvändning uppnåtts. Vad