Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

104
försöker ta sig in genom vår grind.
Jag frågade honom varför han kallades Gamle Huan och en funktionär förklarade att Gamle
Huan Chung var en person i den populära romanen ,”De tre kungadömena” som aldrig kände
att han var gammal. Och så som Cheng Hangshin arbetar vet han inte att han är gammal.
Gamle Huan grinade med hela ansiktet och sade:
– Men vi kan ju inte ha en bättre ordning än här. Vi arbetar för oss själva och äter regeringssäd.
Jag ville ha reda på vad han tyckte om att arbeta under en kvinnlig ingenjör.
– Vet du vem som leder det här projektet? frågade jag.
– Naturligtvis, det är ju ordförande Mao, svarade han. Funktionären förklarade att jag menade
Chien Chen-ying.
– Å, ni menar minister Chien. Han höjde tummen och sade:
– Hen Hao (mycket bra). Hon är mycket snäll framför allt mot oss fattiga. När hon ser oss ser
hon inte stolt ner på oss utan som om vi var vänner. En dag när jag höll på att pressa jord kom
hon fram och berömde vårt arbetslag väldigt. Hon måste vara mycket duktig som kan
organisera ett sånt stort arbete. Varför skulle man inte kunna arbeta under en kvinna om hon
är så duktig och bra nog för ordförande Mao?
Jag talade med många andra bonde-arbetare i Jen Ho Chih. Deras historier är kapitel i sig
själva, fragment av hela den otroliga historien om Kinas gångna lidanden och strider och dess
nuvarande energi och entusiasm. Tu Tien-ling berättade om en godsägare som så sent som
1948 fångade in över hundra bönder och sköt, torterade och begravde dem levande därför att
de samarbetat med Befrielsearmén då den tillfälligt ockuperat byn.
– Godsägarna ville inte ens låta oss sitta på de bänkar de använde, sade han. De trodde att de
skulle stinka om vi satt på dem. Och vi åt sämre mat än deras svin fick. Men nu är vår plats
överallt under himlen.
Tu Tien-ling hade perfekt uppfattning om vad som försiggick vid Jen Ho Chih ur teknisk
synpunkt och var lika stolt över arbetet som om han själv planerat det.
– Före befrielsen, sade han, när Chiang Kai-shek reparerade fördämningarna gjorde han det
hafsigt med vad slags lera och sand han kunde få tag i. De ramlade snart ihop. Och se nu hur
Folkregeringen arbetar. Den hämtar armeringsjärn uppifrån floden, sand från Nanking, sten
från Huai Nan och när det kommer hit blir allt silat och tvättat. Ingenting utom det bästa är
gott nog. När vi är färdiga kommer inte översvämningsvattnet att flyta fritt som förut. Det
kommer att bli som väldisciplinerade trupper. Om man vill att två skall gå, så kommer två att
gå, om man vill att tre skall marschera kommer tre att göra det. Chiang skulle inte ha kunnat
göra ett sånt här arbete på tjugo år.
Expertisens bekräftelse på att Chiang inte skulle ha kunnat klara av ett sådant arbete fick jag
av direktören för Jen Ho Chih-projektet, ingenjör Wu Yu, en stor fet man från en godsägarfamilj
i Chekiang. Chekiang är hemprovins för storgodsägarna, för Chiang Kai-shek och ”CCklicken”,
de illa beryktade bröderna Chen Li-fu och Chen Kuo-fu, huvudinspiratörerna bakom
Kuomintangpolitiken.
Wu Yu såg med sin stora mjuka kroppshydda och stubbade skägg och mustasch ut som en
godsägare men han klädde sig som en arbetare med halmhatt, urblekt dongeriställ, utan