Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

103
– Tills jag var åtta år, sade Gamle Huan, hade jag aldrig en filt på mig om nätterna. Bara de
trasor jag hade på mig om dagarna. Min far arbetade för en godsägare och försökte spara sin
egen mat för att ge min mor och mig. Men ofta fanns det inte ens arbete och mat åt honom
själv. En gång hade vi inte haft något att äta på några dagar och min far gick ut för att låna en
skål ris av en rik bonde. Min mor tog vår sista ved och gjorde upp en eld. Vattnet kokade i
grytan när han kom tillbaka med en skål ris. Han lade det i grytan och vi stod runt omkring
och väntade på att det skulle koka. Några minuter senare korn den rike bonden och öste upp
riset ur vattnet och tog tillbaka det, och skrattade åt oss. Min far gick ut och hängde sig. Min
mor som inte visste bättre hoppade i floden. Det hände när jag var åtta år och en vänlig granne
hade förbarmande med mig och adopterade mig. Jag började arbeta hos honom, först vaktade
jag gäss och sedan svin och kor ...
Sedan följde Gamle Huans historia det välkända mönstret för en jordlös bonde. Sedan hans
adoptivfar dött arbetade han för traktens godsägare. Om godsägaren sade han:
– Han blev skjuten förra nyårsdagen. Tso Yu-ho var en tyrann som drack allt blod hos folket.
Han tog ut de fattigas söner till japanerna och Kuomintang och sköt dem som vägrade. Han
lånade ut pengar och hans pengar växte från tio till hundra och från hundra till tusen. Han sög
ut ens blod som betalning tills kroppen var alldeles vit av blodförlust. Hela Hsien var i hans
ficka tills Befrielsearmén kom. Med den kom den blå himlen och nu är Tso Yu-ho död och
slut. Bondeorganisationen i min hemtrakt gav mig 1½ acres jord till att börja med innan
jordreformen är genomförd.
Gamle Huan var klar över varför han var vid floden vid sin ålder.
-- Det är mycket enkelt, sade han. Den gamla sköldpaddan Chiang sprängde fördämningen i
luften och Gula floden översvämmade vår provins. Vi måste nu bygga fördämningar och
dammar så att jorden både på höglänta och låglänta ställen kommer att ge goda skördar. Alla
kommer att få mycket att äta och ett gott liv. När fördämningen är färdig så får vi jordreformen.
Vi kommer att få större skördar och vi kan sända en del av dem till våra bröder i
Korea och till våra egna frivilliga där.
Han hade blivit mönsterarbetare bara genom hårt arbete i en stötbrigad som skickades till
varje punkt dag och natt där någon fara hotade. Han var känd för sitt osvikliga goda humör
och sin hjälpsamhet mot kamraterna, han var bland de första som var uppe om mornarna och
den sista i säng. Sitt livs lyckligaste minne sade han sig ha från året förut när han började
arbeta vid floden.
– Min gamla livsledsagerska var bekymrad, förklarade han. Hon sade: Nu när du ger dig iväg
med vår son vad skall jag äta då? Jag sa till henne att jag skulle gå till floden och förtjäna ris
och sända hem och att hon skulle stanna hemma och arbeta i ett arbetslag. Du är för gammal
att sprida gödsel, sade jag till henne, men du kan lösa upp den och hjälpa andra. Hon gick med
på det. Vi gick till floden och på våren skickade vi hem 120 skålpund ris. Hon köpte kaoliangutsäde
för pengarna och sådde hela vår jordbit på 1½ acres. När jag kom hem hit till Jen Ho
Chih låg här ett brev från min gumma som en granne hade skrivit. Hon sa att allt var bra,
kaoliangen såg fin ut och vi skulle inte bekymra oss utan bara få arbetet bra gjort.
Gamle Huans son var tjugoåtta år. Hans far hade utmanat honom i arbetstävlingar och höll sig
en bra bit före honom.
– Jag sa till honom att vi inte har gevär och kulor men vi har korgar och bärstänger. Våra
stänger är våra gevär, våra korgar våra kulor och vi ska begrava de giftiga insekter som