Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

102
inte vara några tvivel om att projektet skulle förverkligas i tid. Den ursprungliga planen hade
gått ut på att kvarhålla 7,2 miljarder kubikmeter vatten vid Jen Ho Chih, men direktör Chien
hade utökat detta till nio miljarder eller ungefär halva den totala vattenvolymen i Huai under
en översvämningsperiod.
Med en ny stad på 30.000 arbetare som skapats av ingenting hade man normalt kunnat vänta
sig något av en feberartad rush. Men det fanns inget sådant. Arbetarna köpte för sina enkla
behov av mjöl, matolja, ljus, textilier, cigarretter och skrivmateriel i en kooperativ affär som
tack vare speciellt statligt stöd sålde till priser som låg tio procent under de vanliga i byarna.
Det fanns ingen polis i Jen Ho Chih utom de 300 vakterna som utsetts av arbetarna själva för
att vakta anläggningen mot sabotage. Men det hade bara förekommit ett fall av stöld, en
arbetare som försökte stjäla ett par byxor.
Av övriga brott hade ett enda rapporterats och det var ett försök av tre agenter att förgifta
vattenförrådet. De överlämnades till närmaste statliga myndigheter för bestraffning.
Jag besökte utomordentliga konserter som gavs på kvällarna på arbetsplatsen, med politiska
satirer och favoritmelodier framförda av byartister, scener från Pekingoperan kompletta med
utsökta kostymer och orkester och på en mycket hög standard. Tusentals bönder var med i
analfabetklasserna, som var organiserade på varje arbetsplats. Disciplinen och organisationen
i och utanför arbetet var en åskådningsundervisning i hur arbetare kan sköta sina affärer om
de lämnas åt sig själva. Lönerna var högre här än i Suihsien eller i Shih Man Tan. Den lägsta
lönen var tillräcklig för att föda en person och underhålla två familjemedlemmar. Varje bonde
hade fått 100.000 dollar i förskott för att lämna familjen när han gav sig iväg. Han fick betalt i
ris men kunde förvandla det till pengar på platsen och skicka hem en del av pengarna per post
eller bank, som fanns på arbetsplatsen.
Det politiska arbetet stod på ett mycket högt plan. Delegationer från arbetarnas hembyar kom
till arbetsplatsen och rapporterade om hur jordbruket sköttes därhemma och berättade sedan
för hustrurna hemma hur arbetet vid floden fortskred. Medan jag var där kom huvudmannen
från en by med ett brev som innehöll bl. a. följande: ”Gamla och unga, män och kvinnor i hela
hsien deltar i produktionen. Tjugofyra arbetslag har organiserats. Majsfälten har harvats tre
gånger, bomullsfälten två och alla risplantorna sattes ut på två dagar ..” Mycket uppmuntrande
nyheter för bönderna från den trakten. Bykvinnorna kom ofta och tvättade och lagade kläder
åt sina män, studenter kom och spelade pjäser – och nu hade en grupp från Pekings Filmstudio
kommit för att lätta upp underhållningsdetaljen. En fredskommitté hade organiserat massmöten
för att understödja kampanjen för en fredspakt mellan de fem stormakterna och hade
samlat in över 26.000 namn. Propagandalinjen koncentrerades kring tolv kinesiska bokstäver
som kan översättas så: ”Kom ihåg gångna lidanden, jämför det nuvarande med det förflutna,
drag slutsatser!”
En som hade dragit korrekta slutsatser var en märklig sextiotreårig bonde som av sina
kamrater utsetts till mönsterarbetare. Han presenterades för mig som Gamle Huan-chung men
hans verkliga namn var Cheng Hang-shin. Han var rynkig och brun som en gammal valnöt
och med sina väldiga öron och en tofs stripigt skägg såg han ut som en liten dvärg. Det fanns
inget annat än hederlighet och godhet i hans muntra ansikte. När jag bad honom berätta mig
något om sina unga dagar mörknade hans ansikte och när han erinrade sig sin barndom
började han gråta. En annan bonde, Tu Tien-ling, som väntade på att bli intervjuad började
också gråta och min tolks ögon fylldes av tårar, antagligen inte så mycket på grund av Gamle
Huan-chungs historia utan för att det erinrade dem om deras egen eländiga barndom.