Ryssland i krig - Marxistarkiv

figurera i pressen. Tyskarna påstodo sig ha nått fram dit; åtminstone hade ett av deras
stridsvagnsförband nått fram till eller mycket nära staden. Det var under den veckan folk
började känna sig illa till mods i Moskva, fastän ryssarna aldrig talade om Vjazma.
98
Vi foro med full fart utåt Mozjaiskvägen, en underbar väg, bred och jämn som en biljardskiva.
Bilen skakade inte det minsta, utan jag kunde hela tiden sitta och göra mina anteckningar utan
att pennan hoppade en enda gång. Och jag tänkte att denna väg skulle vara alldeles för bra,
om tyskarna åter komme nära Vjazma ... Luften klarnade, mellan stora vita cumulusmoln vidgade
sig klara blåa strimmor. Och på båda sidor om vägen sträckte sig det vida ryska
landskapet, mestadels med en skog några kilometer på sidan eller framför oss. Nära Moskva
hade vi farit förbi ett antal sommarvillor och därefter flera byar. Men detta var ej någon rik
eller tätt befolkad del av landet; stundom sago vi på flera kilometer inga tecken till bebyggelse
utom några gråa halmtäckta hyddor ett stycke från vägen. Eller också gick färden genom en
skog — och ej långt från Moskva var det en som måste ha sträckt sig över femton till
tjugufem kilometer — ett utmärkt hinder, föreställer jag mig.
Trafiken på landsvägen var ganska livlig. Armélastbilar i stort antal gingo i båda riktningarna,
och vi mötte även några bondkärror, dragna av hästar med gammaldags seldon, som kördes av
skäggiga bondgubbar. De voro på väg till Moskva med trädgårdsprodukter. Då och då foto vi
om en tank på väg mot fronten, eller några traktorer på väg till Moskva. Höllo dessa på att
evakueras från ”den brända jordens” områden?
Vi hade en ung arméchaufför med vackra drag, oklanderliga vita tänder och kraftig skäggstubb
— den påminde mig om stackars gamle Oleander, arméchauffören som körde mig och
Richard Mowrer från Barcelona till Madrid under vintern 1937 och jämt talade om sin familj
som var kvar i Sevilla. Oleander — som Richard av någon oförklarlig anledning kallade
honom — rakade sig också sällan. Vad hade det månne blivit av honom? ... Andrej Pavlovitj
var också orakad ... Fastän han såg så ung ut visade det sig att han var trettiofem år. Sedan den
22 juni, då kriget bröt ut, hade han kört armébilar och ”hade sett en hel del”, som han sade.
Men han hade tio års erfarenhet i yrket och talade sakkunnigt och entusiastiskt om bilar.
Sovjet har väckt ryssarnas intresse för maskiner och motorer ... I jämförelse med Andrej
Pavlovitj var den stackars Oleander en dålig chaufför, en eländig klåpare. Det var en väldig
skillnad mellan Spanien och Ryssland. Andrej Pavlovitj talade med stor svada om sin hustru
och sina två små gossar, vilka han i början av kriget hade skickat ut på landet — till ett
kollektiv nära Ryazan. Låter man en ryss tala om barn så slutar han aldrig. Jag vet nu allt om
den åttaårige Vanja och om Petja, som är tre och ett halvt år — det var med oändlig ömhet
som fadern sade: ”Ett lustigt litet pyre.” Vad dessa människor måtte avsky Hitler ...
Andrej Pavlovitj hade nyligen varit i Leningrad. ”Vilken vacker stad”, sade han. ”Har ni varit
där?” Jag sade att jag hade varit där för många år sedan. ”Vilken praktfull, majestätisk syn är
inte floden. Jag lämnade staden för jämnt en vecka sedan; livet gick då sin gilla gång alldeles
som i Moskva.” — ”Var det inga bombanfall?” — ”En eller två små räder; inte mycket att tala
om.” Så talade han om Sommarträdgården, och jag frågade om de träd som under
revolutionens tidigare år planterades på det stora paradfältet Marsovo Pole nu voro riktigt
stora. Och så talade han om butikerna vid Nevskij Prospekt och om de stora biograferna ...
”Nej, de kommer aldrig att uppge Leningrad”, sade han med övertygelse.
Vi foro om ett antal stora höbilar, förda av mongoliska soldater.
”Vad är det för några?” frågade jag.
”Asiater, mongoler”, sade han. ”Tyskarna inbillar sig att de bara har ryssarna att slåss mot,