Ryssland i krig - Marxistarkiv

Fjärde delen
97
Män och kvinnor vid fronten
16-25 september.
Äntligen, äntligen ... I söndags åtta dagar sedan sammankallade Palgunov en presskonferens
— bara åtta eller nio hade inbjudits. ”I morgon får ni resa till fronten”, sade han. ”Ni måste ta
med er rikligt med varma kläder och höga vattentäta stövlar och om möjligt galoscher — men
minsta möjliga bagage. Bilarna är mycket små; det går inte att kuska omkring på våra
landsvägar i lyxvagnar, som ni förstår. Men glöm inte de varma kläderna; i morgon natt får ni
ligga på ett hotell någorlunda bekvämt, men sedan kan det hända att ni får tillbringa en och
annan natt i bilarna ... Och avfärd härifrån 7.45 på morgonen — på slaget 7.45. Tala inte om
saken dessförinnan; vi kan inte ta med alla som råkar inneha ett legitimationskort.”
Jag gav mig iväg till det stora varuhuset Mostorg vid Petrovka (ägdes det inte en gång i tiden
av två skottar Muir och Merrilees?) för att söka uppbringa ett par galoscher. ”Beklagar, vi har
bara damgaloscher.” Jag gick på försök till en annan butik — vid Gorkijgatan. ”Beklagar,
bara barngaloscher kvar.” Det var ingenting att göra åt saken; jag beslöt ta med ett extra par
skodon. Och min hundskinnspäls — den skulle bli bra till sovsäck. Och den gamla
stålhjälmen — inte för att den hade nämnvärd utsikt att komma till användning, men den är
det enda militära plagg som vi stackars civila äga. Gasmasken skulle jag i alla fall slippa att
släpa med mig.
Kl. 7.30 var naturligtvis mycket för tidigt att störa Mischa; han tycker inte om att börja dagen
före kl. 11. Med sportpälsen över armen, stålhjälm och en skrivmaskin i fodral i stället för
resväska tog jag spårvagnen till Stretenka och gick därifrån till Narkomindeln. Det var en
kylig grå morgon med en aning höst i luften. Utanför Narkomindeln stodo fyra eller fem små
fyrsitsiga bilar, närmast liknande Austin Baby, den ena målad i khakifärg och samtliga av rysk
tillverkning. Det är anmärkningsvärt att ryssarna under de senaste tio åren byggt upp en
betydande bilindustri — nästan bokstavligen av intet. Särskilt de tusentals lastbilarna verka
imponerande.
Omkring kl. 7.55 voro alla samlade, den skäggige gamle Cholerton och Philip Jordan i sin
gamla krigskorrespondentuniform, Vernon Bartlett och Wally Caroll, prydlig och godmodig
som alltid, samt Charlotte Haldane med baskern på ena örat, lille Cassidy och Sulzberger, alla
sportklädda, och Steele från Chicago Daily News och herrskapet Caldwell-Bourke-White med
kameror och allt. Och så var det ryssarna — den sympatiske översten med pincené på näsan
— senare fick jag veta att han heter Baltin — samt en lång mörk ståtlig politisk kommissarie i
trettioårsåldern men med den höga rangen av brigadkommissarie, vilket tydligen motsvarar
generallöjtnant. Han såg rätt stram och bister ut. Och så till sist censorn Anurov.
Som var att vänta slogo vi in på stora Mozjaiskvägen. Tidningarna hade talat mycket om den
ryska motoffensiven sydöst om Smolensk; striden hade pågått en månad. Ryssarna hade
pressat tillbaka tyskarna tio till femton kilometer utefter en front av hundra kilometer eller
mera och hade krossat åtta tyska divisioner. Många byar och åtminstone en tämligen
betydande stad, Jelnja, hade återtagits. ”Är det till Jelnja vi är på väg?” frågade jag
chauffören. ”Ja”, svarade han, ”men inte raka vägen, och jag tror vi ska tillbringa första natten
i Vjazma.” Vjazma kände jag från barndomen som ett ställe där de bakade pepparkakor —
med sockerglasyr på. — Viasemnskie pryaniki ... De såldes på Verba — den bekanta
palmsöndagsmarknaden, som var alla skolbarns förtjusning ... Men i juli hade Vjazma börjat