Ryssland i krig - Marxistarkiv

95
Just som vi skulle begiva oss därifrån, spelade artilleriskolans musikkår ”God save the King”
samt till amerikanarnas ära ”The Star-Spangled Banner” och vidare ”Internationalen” och
slutligen som extranummer en vals av Tjajkovskij.
Det påstås att tyskarna, för att göra ett slut på oppositionen och det passiva motståndet i de
erövrade områdena, begagna sig av de underligaste tricks. De sätta förfalskade upplagor av
Pravda i omlopp, som innehålla fullständigt defaitistiska artiklar; de uppmana också
befolkningen att behålla porträtten av vissa sovjetryssar i ledareställning, som ha bildat en
pro-tysk regering i Moskva, men att förstöra andra porträtt, i främsta rummet Stalins. De åtaga
sig också att förmedla brev och paket till Kiev, Moskva och Leningrad, vilka städer enligt vad
de försöka inbilla befolkningen, redan befinna sig i tyskarnas händer.
Söndagen den 15 september.
I dag gav Lozovskij en stor lunch på Restaurang Moskva för den utländska pressens
representanter. Den ägde rum i en matsal med väggmålningar med motiv från Kaukasus och
Krim. På bordet stodo massor av flaskor, och smöret var upplagt i form av hästar. Jag satt
högst uppe vid bordet mellan Palgunov och direktören för Tass. Båda fyllde ideligen på vodka
i glasen — särskilt i mitt — och resultatet blev att när jag mot slutet av måltiden reste mig för
att utbringa en skål, trasslade jag in mig hopplöst. Tankegången var nog riktig, men jag
uttryckte mig fullständigt felaktigt. Efter att ha sagt de vanliga fraserna om de tre Hitlerfientliga
stormakternas solidaritet, tillade jag, att Sovjetunionen kämpade hjältemodigt och led
stora förluster, att Storbritannien, som redan hade haft krig i två år, uträttade storverk, särskilt
på havet och i luften, och att Roosevelt visserligen var en stor man, men att våra amerikanska
vänner borde nedlägga litet mera energi på sin del av arbetet. Jag sade, att tanks för Rysslands
räkning vore något mycket viktigare än tillverkningen av bilar för nöjesturer. Jag pratade alldeles
uppåt vägarna. Både Alice Moates och Sulzberger voro mycket förargade, och ryssarna
verkade — eller försökte åtminstone verka
pinsamt berörda. Hatanaka, japanen, drog in luften med ett väsande ljud och fnittrade och
sade, att han hade funnit mitt yttrande om bilar för nöjesturer ”mycket pinsamt”. Jag tror att
Cassidy var den enda bland amerikanarna, som uppfattade mina ord i den rätta andan; han har
varit bosatt i Moskva så pass länge, att han inte fäster alltför mycket vikt vid tal, som hållas
vid ryska banketter, där vodkan flödar.
Lucien och jag lyckades få tag i rätt spårvagn för att komma hem; men vi voro mycket tankspridda
och glömde att betala avgiften på tio kopek. Just som vi skulle stiga av, kom en kontrollör
och bad att få se på våra biljetter. Jag svarade, att vi inga hade, varpå han sade, att jag
måste böta tre rubel. Jag lämnade ödmjukt fram den begärda summan. Under tiden försökte
Lucien försvinna i folkmassan på trottoaren, men kontrollören fick syn på honom och jag fick
betala ytterligare tre rubel för Lucien. Jag fick två gröna kvitton. ”Dumbom!” sade Lucien,
när jag hann ikapp honom, ”känner du inte till landets seder? Man försöker smita — —”
Det ser mycket betänkligt ut i trakten av Kiev.
Jag har nyss sett en rundskrivelse, undertecknad av en tysk general, vari han beklagar det
omdömeslösa sätt, varpå civilbefolkningen behandlas i erövrade ryska städer och byar. Han
understryker nödvändigheten för tyskarna att hålla det ryska jordbruket i gång i möjligaste
utsträckning och säger, att de tyska soldaterna böra försöka komma på vänskaplig fot med den
ryska lantbefolkningen och att de skola avhålla sig från att utsuga byar och kollektivlantgårdar.
Men de ryska bönderna låta inte lura sig av tyskarnas vänliga miner, och de tyska
försöken att sätta i gång med en tysk-vänlig propaganda ha misslyckats i Ukraina. En gång