Ryssland i krig - Marxistarkiv

94
och ha försmått att lära det ryska språket. De fortsätta att tala sin omöjliga tyska och anse sig
vara civiliserade européer. Jag tror visst, att en del av dem äro fullständigt ofarliga, som till
exempel vår lilla jungfru Bertha, en liten stackare, som antagligen är så ynklig och mager
därför att hon som barn upplevde hungersnöden i Volgaområdet. Kanske hon slipper undan
deportationen, eftersom hennes far kämpade på de rödas sida under inbördeskriget. Men det
betyder inte, att alla de volgatyskar, som äro i tjänst hos så många utländska familjer här i
Moskva, äro ofarliga. Maurice berättade för mig om en av sina föregångare, som hade en
volgatyska som hushållerska. En dag sade han upp henne. En halvtimme senare ringde en
person från tyska ambassaden, som han kände, ”händelsevis” upp honom och frågade, om han
visste någon, som ville ha en utomordentligt duktig volgatysk tjänarinna. Tyska ambassaden
hade det inte lika lätt i Ryssland som annorstädes när det gällde att organisera den ryska
minoriteten, och det har utan tvivel funnits kontakt mellan ambassaden och volgatyskarna.
Gamla Katja, Maurices första hushållerska, som gav sig i väg i juli, föreföll mig skäligen
misstänkt.
Jordan har skrivit en lång artikel om vad han kallar ”den största tvångsemigration i historien”;
och News Chronicle har naturligtvis gjort stor affär av den. Jag håller det för mycket oklokt.
Det kommer bara att giva de anti-röda vatten på deras kvarn och våra mera ömhjärtade
liberaler komma att prata om den sovjetryska brutaliteten.
Man har sagt mig, att varje hushåll får taga med sig två ton tillhörigheter.
Den 10 september.
Vi hade två flyglarm i natt (jag hörde inte det andra) och några bomber fälldes över
fabrikssamhällena i utkanterna av staden. På ett ställe anställdes betydande skador.
Krigssituationen är hotande både i söder och i Leningradsektorn, men som en motvikt göra
ryssarna stor affär i pressen av sin offensiv på Smolenskfronten, där de efter fyra veckors
hårda strider säga sig ha återtagit ett stort område och den lilla staden Jelnja. De säga att de
under denna motoffensiv förintat åtta tyska divisioner. Det är den första betydande
motoffensiven, och kanske det första landområde de ha återerövrat från tyskarna.
Jag tillbringade förmiddagen på en av de ryska artilleriskolorna i Krasnajadistriktet i Moskva,
dit vår gamla vän, översten med pincenén, förde oss. De unga kadetterna gjorde ett utmärkt
intryck på oss. Vi åhörde en lektion i ballistik och matematik; de ådagalade ett stort intresse
och besvarade på ett intelligent sätt de frågor, som ställdes till dem. De beräknade vinklar och
avstånd på ett litet slagfält, som var uppbyggt i en glasmonter, bakom vilken en stämma
registrerade ”plus”, ”minus” och ”träff”. Många av kadetterna kommo tydligen från
proletärfamiljer. Men det tycks inte betyda så mycket, om man har någon större intelligens att
brås på eller ej, åtminstone om man får döma efter den skarpsinnighet, med vilken de löste
sina svåra uppgifter. Vi gingo igenom de rena, spartanskt enkla sovsalarna, där smala
järnsängar med tunna madrasser stodo i rader; vi sago på matsedeln; de fyra dagliga målen
voro mycket förnuftigt sammansatta och antalet kalorier i varje maträtt var angiven på
matsedeln: i genomsnitt 3 S38 kalorier per dag för kadetterna och 3 200 för manskapet. Häri
är icke brödet, som de få äta i obegränsade mängder, inbegripet. I biblioteket hängde en
imponerande uppsättning grafiska framställningar i svart och rött, affischer och bilder ur den
ryska arméns historia och kartor över viktiga drabbningar, såsom exempelvis slaget vid
Borodino, Ismail, Perekop, o. s. v. Biblioteket hade också ett Lenin-hörn. Korridorerna voro
prydda med porträtt av berömda ryska artilleriexperter från gångna tider. Dessutom funnas
talrika porträtt av Stalin och Timosjenko.