Ryssland i krig - Marxistarkiv

93
som enligt vad han påstod, begick alla möjliga våldsdåd mot dem, som tillhörde P. O. U. M.”
Miljutin såg på klockan och sade, att han måste gå. Jag tog farväl av honom och hans hustru
och vi kommo överens om att träffas igen. ”Om ni verkligen skall resa tillbaka till Leningrad i
slutet på månaden — skulle det inte kunna ordnas så, att jag kunde följa med också?”
framkastade jag hoppfullt. ”Kanske det låter sig göra”, svarade han, ”vi kunna ju tala om
saken.”
Jag tyckte bra om Miljutin och ansåg inte blott att han hade en sund uppfattning, utan också
att han på ett koncist sätt hade sammanfattat en hel del synpunkter och tendenser, som jag
själv hade observerat i Moskva. Alice Moates' bjudning var mycket lyckad, åtminstone i mitt
tycke.
Den 9 september.
X. verkade mera pessimistisk än jag någonsin förr hade sett honom. Han sade, att Leningrad
befann sig i ett förtvivlat läge. Tyskarna skryta med, att de skola vara i Leningrad inom
fjorton dagar. Jag tror inte, att det kommer att ske; men om det är sant att tyskarna ha tagit
Schlüsselburg — något, som ryssarna förneka — är det lätt för dem att avskära tillförseln av
elektricitet till Leningrad, som kommer från Volkhovs kraftstation, och vattentillförseln, som
kommer från övre Neva. Det skulle också betyda, att tyskarna behärska Leningrad—
Volgajärnvägen. X. sade, att situationen var ”mycket allvarlig” och att problemet att ersätta
manskapsförlusterna i röda armén blev allt besvärligare; även frågan om krigsmateriel blev
allt mer brännande; redan nu var Ryssland i stor utsträckning beroende av engelska och
amerikanska sändningar; och det skulle — även med den bästa vilja i världen — inte bli lätt
att få dem över till Ryssland.
Vidare sade han, att tyskarna lyckats upprätta två ”tills vidare tämligen oviktiga” brohuvuden
på västra Dnjeprstranden; under en lång tid hade de misslyckats därmed; ryssarna hade
bombat sönder deras pontonbryggor. Men under de senaste dagarna hade tyskarna satt in ett
stort antal jaktplan, och dessa hade skjutit ned de ryska bombplanen eller drivit bort dem.
Tyskarna försökte också komma fram till Harkov och Rostov.
Ryssarna tycks inte längre hysa någon större tilltro till ”hyggliga tyskar”. Ungefär för tio
dagar sedan utfärdades en förordning — dock icke i dagspressen — enligt vilken alla tyska
invånare i den tyska Volgarepubliken skola deporteras till Sibirien och Centralasien. Förordningen
berör sexhundratusen människor. Ryssarna taga inga risker när det gäller tyskarna,
särskilt som det bor fullt med tyskar kring Saratov vid den mest betydande vattenvägen och
järnvägslinjen som förbinder sydfronten med Ural. Ryssarna göra — antagligen med fog —
gällande, att flera försök till sabotage på järnvägslinjerna ha förekommit i Volgarepubliken
och att alla försiktighetsåtgärder måste vidtagas till förhindrandet av femtekolonnsverksamhet.
Jag misstänker att deportationen av volgatyskarna kommer att bli en brutal historia,
ungefär som deportationen av polackerna 1939 och åtgärderna mot kulakerna före denna tidpunkt.
Men denna deportation är säkerligen mindre en avvikelse från principen ”jämlikhet för
nationaliteter och raser” än ett realistiskt första försök att lösa problemet beträffande en tysk
minoritet — ett problem, vars kärna endast alltför tydligt kom till synes i Sudeterna och
annorstädes. Tvivelsutan kommer det att träffa en massa oskyldiga människor hårt, men i alla
fall... Några av de engelsmän, som bo här, tala understundom om volgatyskarna som ”de mest
civiliserade människorna vid Volga.” Vad betyder det? Jo, att deras byar äro renare och de
sanitära förhållandena bättre. Och av den orsaken ha de alltid sett ned på ryssarna, ha envist
nekat att gifta sig med ryssar alltsedan de kommo hit under kejsarinnan Katarinas regering