Ryssland i krig - Marxistarkiv

91
skön sak att vara ljushårig”, sade han. ”Varför det?” frågade jag. ”Jo, ser du, det är ett
raskännetecken; det är utmärkande för den germanska rasen, den nordiska rasen, som är
överlägsen alla andra.” Han kunde inte närmare utveckla sin teori; antagligen hade han bara
hört någon av sina släktingar yttra något liknande, men han kände sig i alla fall mycket stolt
och belåten. Jag framhöll, att det fanns många ryssar, som hade ljust hår och tyskar, som voro
mörka; detta förvirrade honom, men han mumlade fortfarande något om ”den nordiska rasen”.
Sascha och jag brydde oss inte mycket om hans dumheter. Då för tiden voro vi toleranta. Men
under senare år har jag ofta tänkt på Robert Germann. För ungefär tio år sedan fick jag ett
brev från honom. Han befann sig då i Sydafrika. Han hade haft det besvärligt sedan han
lämnade Ryssland, men han hade aldrig upphört att tro, att Tyskland en dag åter skulle hävda
sig. Han skickade mig ett amatörfoto, på vilket han såg ut som om han hade varit skapelsens
herre, där han stod emellan två svartingar, med cigarretten hängande i mungipan.
Jag berättade en hel del av detta för Miljutin och hans hustru. (Jag hade fått dem med mig i ett
hörn av rummet där vi voro ostörda och vi pratade säkert i en timmes tid) ”Ja”, sade hon, ”det
fanns en egendomlig samling människor i Reformationsskolan. Vet ni om, att Alfred
Rosenberg, den nazistiske 'filosofen', fick sin uppfostran i vår gamla skola?” — ”Ja visst, det
har ni rätt i.” Jag hade ett svagt minne av honom. Han var några klasser före mig. ”Och major
Polazhajev — kände ni honom? — som blev dödad vid Smolensk för några veckor sedan.
Och Ilijsch, som är förste kapellmästare vid Leningrads Statsopera. Och så ni själv, som har
kommit tillbaka hit efter tjugofyra års bortvaro som engelsk tidningskorrespondent. Och det
allra egendomligaste är, att ni inte kommer tillbaka, fullproppad med vitryska idéer utan som
anhängare till Sovjetregimen. Ty det är ni väl, eller hur?” — ”Naturligtvis”, svarade jag
skrattande. ”Inbillar ni er, att jag skulle ha fått komma in i landet, om jag inte vore det?”
Petersburg, Petrograd, Leningrad — det virvlade i min hjärna. Jag gjorde Miljutin och hans
hustru en mängd frågor om staden, om Sommarträdgården med de vita gudarna och
gudinnorna med sina avslagna näsor, om Nevskij Prospekt och många andra gator och platser.
Miljutin var en gammal Leningradbo och älskade sin stad. Han var typen för en bildad och
beläst ryss, och han talade den rena Leningraddialekten, som ej har den sjungande accent man
hör i Moskva. Han var så vänlig och trevlig, att jag vågade beröra ett par ömtåliga frågor.
”Ni sovjetryssar har begått misstag”, sade jag, ”men trots allt har ni lyckats bygga upp något
storartat. Sovjetryssland är ett stort land. Det är er förtjänst. Jag har varit borta härifrån i
tjugofyra år. Men jag känner, att detta fortfarande är Ryssland — i många avseenden ett bättre
Ryssland, i andra åter ett mindre gott. Jag skall tala rent ut. Jag antar, att om ni hade en genialisk
satiriker som Saltykov, skulle ni inte, som man gjorde under tsarregimen, tillåta att han
skrev alla möjliga grovkornigheter om er. Ni skulle helt enkelt skicka honom till ett koncentrationsläger
eller låta skjuta honom.” — ”Ja, det skulle vi antagligen göra”, svarade Miljutin.
”Men ni måste komma ihåg, att vi för närvarande inte kunna kosta på oss att tillåta en dylik
frihet. Det kommer att bli annorlunda med tiden, men inte just nu. Ännu finns det för mycket
att bygga upp, för mycket att göra. Allt, som undergräver den kollektiva anspänningen, den
kollektiva entusiasmen, är av ondo. Men glöm inte, att vi ha Stalinkonstitutionen — ur den
kommer ett demokratiskt Sovjetryssland att uppstå. Den innebär allt som vårt folk strävar
efter. Den skulle tillämpas i hela sin utsträckning nu, om inte kriget hade kommit emellan och
om inte krigshotet hade hängt i luften under många år. Och när jag säger ett demokratiskt
Sovjetryssland, då menar jag ett demokratiskt Sovjetryssland och inte en efterhärmning av er
parlamentariska borgerliga demokrati.” — ”Vilken ställning kommer partiet att intaga?” —
”Jo, det kommunistiska partiet är verktyget för en nationell politik, som skall förverkliga den