Ryssland i krig - Marxistarkiv

90
kulturen har frambringat. Ni, som har bevittnat den stora ödeläggelsen i London och känner
till det gamla Leningrad, förstår nog, hur jag känner det.” Jag sade, att jag förstod honom
fullkomligt. Nu blandade hans lilla hustru sig i samtalet. ”Jaså, ni bodde i Leningrad före
revolutionen?” sade hon. ”Petrograd”, ändrade hon sig, ”eller rättare sagt Petersburg. I vilken
skola gick ni där?” Jag sade, att jag hade gått i Reformationsskolan. ”Lustigt, där gick jag
också!” utbrast hon. ”Och kan ni tänka er, att gamle Arthur Alexandrovitj Brock fortfarande
lever?” — ”Verkligen?” sade jag. ”Det här var verkligen ett egendomligt sammanträffande.
Fem år efter det jag lämnade Ryssland, fick jag helt oförmodat ett brev från honom. Han
skrev, att han var mycket lycklig över att vara i Ryssland och över att undervisa — inte barn
ur bourgeoisin, utan arbetare.” Han höll kvällskurser av något slag.
Jag hade aldrig hyst några sentimentala känslor för min gamla skola där jag, efter mitt
förmenande, hade förslösat en massa tid, men jag hade alltid beundrat Arthur Alexandrovitj
Brock. Han var rektor för mitt läroverk, en av de tre ”tyska” skolorna i St. Petersburg. De två
andra voro Petrischule och Annenschule. Dessa skolor hörde till de tre protestantiska
kyrkorna i staden, och alla tre ha givit ett stort tillskott till ämbetsmannakåren, juristkåren och
de fria yrkena. Arthur Alexandrovitj Brock var en fint bildad vetenskapsman och humanist.
Han talade om den tyska kulturen med ord lånade från Goethe, Hölderlin och Winckelmann.
Trots sin tyska härstamning var han en sann rysk patriot, och en av hans söner, som deltog i
det förra världskriget på rysk sida, stupade 1914. Undervisningen vid skolan skedde dels på
ryska och dels på tyska, och Reformationsskolan var den mest vänstersinnade av de tre skolorna.
Brock var en övertygad liberal. Skolan hade ett gott namn om sig, och undervisningen i
moderna språk, särskilt franska och tyska, var verkligen utmärkt. När år 1914 kriget bröt ut,
slopades undervisningen på tyska, och de olyckliga tysk-baltiska lärarna — d. v. s. ungefär
halva lärarkåren — måste hålla sina lektioner på bruten ryska, något som roade oss elever
mycket och fullständigt undergrävde lärarnas auktoritet. Ungefär hälften av eleverna voro
ryssar, de övriga tyskar från de Baltiska provinserna. Alla mina vänner — om jag nu skall
kalla dem så, ty jag knöt inga vänskapsband för livet i skolan — det gör man blott ytterst
sällan — voro ryssar på ett undantag när. Under de senaste åren har jag ofta tänkt på detta
undantag. Min bäste vän var Sascha M. Han var son till en överste, och familjen bodde i ett
gammalmodigt hus på Millionaja. Sascha såg ut som en japan; han var liten och livlig och
hade en gul hudfärg. Vid tolv års ålder skrev han utmärkta komiska dikter; om somrarna
gjorde vi ofta fotvandringar tillsammans. Jag kunde aldrig förstå, varför Sascha såg ut som en
japan eller varför hans mor såg ut som en japanska; hon var nämligen en mycket societetsgalen
dam och talade gärna om sin förnäma härstamning. Sascha talade bra engelska och en
mycket affekterad franska. Engelskan var en av föreningslänkarna oss emellan; ingen av
kamraterna i klassen kunde tala engelska, och vi voro stolta över att skilja oss från dem i det
hänseendet. Den ende tyskfödde bland mina kamrater, som jag var rätt mycket tillsammans
med, hette Robert Germann. Hans far var överläkare vid ögonkliniken. Familjen härstammade
från Riga. Robert var en hygglig pojke, men han hade alltid dåliga betyg och han hade en
förfärlig ovana att tugga på naglarna. Han såg mycket bra ut, men på mig verkade han alltid
en smula efterbliven. Han visste med sig, att Sascha och jag voro mera begåvade än han, och
jag tror att han beundrade oss just av den orsaken. Han hörde gärna på Saschas och mina
diskussioner och upprepade ofta våra yttranden som om de hade varit hans egna. Men i ett
avseende ansåg han, att han var oss vida överlägsen, nämligen däri, att han var en hundraprocentig
tysk. Han föraktade ryssarna, förlöjligade engelsmännen och sade, att fransmännen
voro fullständigt degenererade. En dag kom jag på honom, när han stod framför spegeln. Han
strök med handen tillbaka en lock av sitt ljusa hår, som hade fallit ned i pannan. ”Det är en