Ryssland i krig - Marxistarkiv

89
att komma bort från staden. Dockorna stodo i lågor. Sedan gick jag till London Bridge och
betraktade de brinnande varven — det rasade tre eller fyra häftiga eldsvådor och på andra
sidan floden färgades himlen röd av solnedgången. Jag gick hem genom de mörknande
gatorna i närheten av Monumentet (alla husen voro fortfarande oskadade där) och kände mig
nervös. De stora kontorsbyggnaderna avtecknade sig som väldiga mörka silhuetter mot den
röda himlen, med solnedgången i den ena ändan av gatan och skenet från eldsvådorna i den
andra. Så hördes plötsligt sirentjut, och massakern i East End begynte.
I går öppnades balettsäsongen i Moskva med en föreställning i Operans annex. Salongen var
fullsatt och utanför teatern trängdes som alltid skaror av människor, som inte hade fått någon
plats och hoppades kunna komma över någon återlämnad biljett. Medlemmarna av den
engelska ambassaden, militärdelegationen, den amerikanska ambassaden och övriga
legationer hade mangrant infunnit sig. (Sedan de numera allierade ländernas representanter ha
anlänt hit, är diplomatiska kåren i Moskva mycket stor.) Man såg många uniformer i
salongen, och detta bidrog i hög grad till att göra denna premiär glansfull. Annexets scen
lämpar sig visserligen icke för dylika föreställningar, men det kunde inte hjälpas, eftersom
Operan fortfarande står under reparation.
Jag är ej mycket intresserad av balett, särskilt inte av detta slag av balett. Efter en timme eller
så känner jag mig uttråkad — utom av musiken. Man kan ej säga, att musiken i Svansjön är
genomgående god; den innehåller en hel del Tjajkovskijmusik av det mera sliskiga slaget —
särskilt de ungerska och spanska melodierna i tredje akten — men det finns utomordentligt
vackra passager på tio eller femton minuter. Baletten skötte sig bra, även om den ej presterade
något exceptionellt. Prins Charmant eller vad han nu heter, var utmärkt, men verkade obehagligt
feminin med sina vitpudrade kinder och skära trikåer. Lepinskaja, premiärdansösen, däremot
var fullständigt bedårande, och clownen ådagalade stor rytmisk vitalitet. Dekorationerna
voro konventionella och likaså kostymerna i ”Den döende svanen”, och färgschemat i
kostymerna och sceneriet i alla akterna utom den, som utspelas vid Svansjön, verkade en
smula oenhetligt. På det stora hela var föreställningen ganska underhållande, ehuru jag fann
tredje akten outhärdligt långtråkig. Kanske jag inte befann mig i det rätta humöret.
Efter föreställningen gav Alice Moates en supé på National. De kalla rätterna och de
dussintals flaskorna champagne, som serverades, måste ha kostat henne en liten förmögenhet.
Hon hade bjudit en massa folk, och bland gästerna befunno sig även några ryssar — en ung
balettdansös och en filmregissör Miljutin från Leningrad och hans hustru. Den lilla dansösen
var alldeles förtjusande och några av våra kärlekskranka kolleger hängde efter henne som
kardborrar till dess hon sade, att hon var alldeles nygift. För min del var jag mest intresserad
av Miljutin och hans mycket mörka lilla hustru. De hade båda just anlänt från Leningrad, där
han anses vara en av de förnämsta filmregissörerna. Han sade, att han skulle återvända i slutet
av månaden och att han ”helt enkelt avskydde” Moskva. ”Det är en färglös och intetsägande
stad”, sade han. ”Om några år kommer den antagligen att bli storslagen (eller skulle ha blivit
det, om kriget inte hade kommit emellan) ; men nu är staden varken det ena eller det andra. Vi
Lenin-gradbor brukade förr tycka om Moskva därför att det verkade som en idyllisk
landsortsstad; men nu har staden ingenting kvar av den gamla hemtrevnaden och mycket litet
av sin färgrikedom. Med Leningrad är det en helt annan sak. Leningrad är sig fortfarande likt.
Om ni kommer dit, skall ni få se, att ingenting har förändrats där sedan revolutionen. Jag
känner Leningrads befolkning”, fortsatte han. ”Jag känner den anda, som besjälar Leningrads
arbetarklass, och jag vet, att de alla komma att kämpa till sista man. Men jag ryser vid tanken
på, att tyskarna skulle bomba Leningrad och förstöra något av det mest storslagna, som