Ryssland i krig - Marxistarkiv

8
JULI
Första delen
Torsdagen den 3 juli. Ombord på aeroplanet på färd norrut.
Äntligen på väg. De två sista dagarna i London voro mycket påfrestande. I förrgår natt sov jag
knappast en blund, och hela dagen i går kände jag mig tämligen nedslagen. Tanken på att
lämna London hade plötsligt blivit mig motbjudande, och mina bekanta gjorde mig nervös
med sina 'kvickheter': ”Bäst, att du raskar på, eljest hinner Hitler före dig”, eller: ”Du kommer
att kunna skriva om 'Moskvas sista dagar'.” Det ser faktiskt ut, som om tyskarna skulle ha
hunnit översvämma största delen av de ”återerövrade” ryska områdena — Litauen, Lettland
och östra Polen och närma sig Minsk mitt inne i Ryssland. Men ännu ha de en bit kvar, innan
de komma fram till Moskva.
Gårdagens motigheter gjorde det hela ännu värre. När jag kom till Home Office, varifrån vårt
sällskap skulle starta, fick jag veta, att det var något, som inte gick i lås. Där funnas två gamla
överstar; den ene av dem hade en brandspruta med sig. De äro medlemmar av militärdelegationen.
Den ene reser ut som expert på brandskydd, den andre som expert på skyddsrum. Vi
fingo tillsägelse att komma tillbaka klockan 10, men då meddelade man oss, utan angivande
av skäl, att avfärden blivit uppskjuten. Jag kände något liknande lättnad vid tanken på, att hela
resan kanske skulle bli inställd, men det kunde naturligtvis inte ske, om inte ryssarna stodo
inför sammanbrottet. Och det skulle ju ha varit ett väl högt pris att betala för nöjet att få
stanna kvar i London.
När jag från översta våningen i Reuterbyggnaden kastade en blick på St. Paulskatedralen och
på St. Brides silhuett, kände jag ett sting av vemod. Och samma känsla grep mig, när jag på
eftermiddagen flanerade längs Thames Embankment och genom det som återstod av Temple,
som jag sett störta samman och gå upp i lågor under blixtanfallens nätter. Jag gick tidigt till
sängs men hade svårt för att somna; och när det äntligen lyckades mig, väcktes jag klockan tre
på morgonen av en telefonringning. ”Det är major X. som talar. Var god och infinn er i dag på
morgonen klockan 10 på Home Office. Jag hoppas, att ni inte är förargad över, att jag väcker
er så här dags. Ni får verkligen ursäkta.” Han lät ovanligt trevlig ... På morgonen hade jag
givit mina retrospektiva funderingar på båten; mina tankar voro helt riktade på framtiden.
Fleet Street badade i sol. Den platinablonda flickan, som sköter hissen i huset, där Guardian
har sina lokaler — gamle Rutters dotter — stod ute på trottoaren. Jag tänkte på gamle Rutter;
så storartad han hade varit där uppe på Guardians tak natten till den 10 maj under den stora
lufträden! Lille Johnnie, som hade fått två shilling som avskedspresent av mig i går, satt inte
utanför Mitre Court med sina Evening Standard — ännu var det för tidigt på dagen. Bussarna,
som lyste klarröda i morgonsolen, dånade längs Fleet Street. Jag tog en bil utanför St.
Dunstan's och åkte till Home Office på Strand. De två överstarna voro redan där med sitt pick
och pack. Översten med brandsprutan, som hette Symonds, visade sig vara anställd vid Home
Office; han var i själva verket uppfinnaren till brandsprutan, och sprutan han hade med sig,
var det exemplar, som bar nr I o00 000. Han skulle ha den med sig till Moskva för att demonstrera
den för ryssarna. Jag undrade inom mig, om inte ryssarna, som genom sammanslutningar
hade övat luftskydd och gasskydd i åratal, inte redan hade uppfunnit något liknande.
Men när allt kommer omkring, så ha vi praktiska erfarenheter att stödja oss på. Sanningen att
säga, så känner man sig riktigt stolt över att resa dit ut som någon, som har gått igenom ett
helt år av bombräder mot London. Utanför Home Office stötte jag på Ellen Wilkinson,
arbetarpartiets mycket energiska och talföra representant i underhuset, som tyckte, att min