Ryssland i krig - Marxistarkiv

88
lade jag märke till hans uttrycksfulla händer ... Med ett leende bjöd han mig en cigarrett. Jag
tror icke, att jag missbrukar Stalins förtroende, om jag nämner att han, när han räckte fram
cigarrettskrinet, frågade: 'Tycker ni om de ryska cigarretterna, mr Ingersoll?' Jag skall aldrig
glömma hans leende ...”
Jag gjorde ett besök på den jugoslaviska legationen. Jag tycker bra om Gavrilovitj, ministern.
Han har ett sorgset men mycket intelligent ansikte och tycks taga sig djupt av sitt lands tragedi.
Han visade mig en tysk tidning, som innehöll en flera spalter lång artikel om honom under
titeln ”Gavrilovitch”. Den framställde honom som en ”bolsjevik” och enligt artikelns utsago
skulle hans hustru ha en släkting, som var judinna, vilket förklarar allt. Jag tycker också bra
om unge Miletitj och den godlynte kolossen Bogitj, de två legationssekreterarna. Vi talade om
den livliga panslavistiska propaganda, som bedrives i Ryssland. Jag tror, att jugoslaverna inte
skulle ha något emot ett ryskt inflytande på Balkan efter kriget; i militärt hänseende skulle de
utan tvivel välkomna ett dylikt inflytande. Sedan återstår den omdiskuterade frågan om
kominterns politik efter kriget (om det nu blir någon alls); men, som någon anmärkte, borgerlig
demokrati, sovjetism och kapitalism äro relativa begrepp, och Balkanstaterna, som hysa
den största beundran för Sovjetunionen, kanske komma att få till stånd en lämplig blandning
av alla dessa riktningar, som på intet sätt kommer att beskära deras nationella självständighet.
Jag tror inte att serberna hysa höga tankar om kroaterna och slovenerna.
Vernon Bartlett har anlänt hit efter en sjöresa på tre veckor. Bland nykomlingarna befinna sig
också mrs Haldane och Topolski. Jag hade ett intressant samtal med Vernon angående den
allmänna opinionen i England, effekten av Churchills tal, i vilket han omnämnde ”våra ryska
allierade”, B.B.C:s beslut att icke spela internationalen och de egendomliga orsaker, som lågo
bakom detta beslut, kommunisternas framgångar och regeringens beslut att icke upphäva
förbudet att utgiva Daily Worker.
Det ser ut, som om det tyska anfallet på Ryssland i hög grad skulle ha fördröjt Amerikas
inträde i kriget. Den tyska propagandan i U. S. A. utnyttjar i möjligaste grad den ryska
regeringens ”gudlöshet”, och det tycks ha ett visst inflytande på den allmänna opinionen.
Ytterst egendomligt, att Citrine så fullständigt har ställt sig på Sovjets sida.
Måndagen den 8 september.
Jag har nyss kommit hem från den kaukasiska restaurangen, där jag åt middag med Jordan och
Topolski. Topolski funderar på att resa till de polska lägren vid Volga. Polackerna ha haft en
svår tid sedan 1939, då många tusen av dem deporterades till Sibirien och Centralasien; men
eftersom även för dessa polacker Tyskland är den verkliga fienden, äro de mer än villiga att
kämpa på Rysslands sida, om de bara få den nödvändiga utrustningen. Antagligen måste en
del av denna komma från England, eftersom ryssarna inte ha tillräckligt för sina egna trupper.
Philip har köpt en utmärkt radio, och vi ha just hört den engelska nyhetsutsändningen.
Historien om den där räden mot Berlin — för att fira årsdagen av det första blixtanfallet på
London — var utmärkt. Och det var lustigt att höra den tyska radion tala om engelsmännens
omänsklighet och de hemlösa kvinnorna och barnen i Berlin, som nödgades söka tak över
huvudet i skolbyggnaderna. Jag kommer ihåg några upptagningshem från förra året — särskilt
det där i närheten av Old Kent Road.
Det är egendomligt att minnas hur det var för ett år sedan — den där lördagskvällen, till
exempel, när jag, efter slutat arbete, tog en buss till East End för att se på eldsvådorna. På
Commercial Road East stodo klungor av vettskrämda människor, som väntade på bussar för