Ryssland i krig - Marxistarkiv

87
ni henne inte 'medborgarinna'?”, frågade jag skämtsamt. ”Jag kommer aldrig mer att kalla
någon så”, sade Astiuscha. ”För någon tid sedan hade Anna Michailovna en dam på besök,
och jag kallade henne 'medborgarinna' och då sade hon: 'Jag ber så mycket om ursäkt, men jag
är inte någon medborgarinna utan baronessa'.” Astiuscha var rar och trevlig; hon måste ha sett
bättre dagar och verkade smått förbittrad över tidens ondska. Vi sutto under ett slags paraply
av bräder och åto kvällsmat — tomatsallad och rysk kålsoppa, kalvkotletter och vattenmelon.
Till måltiden serverades en mängd olika dryckesvaror. Det var en underbar, varm och månklar
sommarkväll — fastän vi redan hade hunnit till den första september; luften var fylld av den
berusande doften av tobaksblommor och av syrsornas surrande. Genom granarna lyste en klar
fullmåne — allt var lugnt och fridfullt, fastän myggorna voro besvärliga. Men jag kände mig
rolös vid tanken på kriget och den rådande ovissheten. Jag önskade, att det hade ösregnat; de
soliga sensommardagarna och månljusa nätterna underlätta tyskarnas framryckning. Av
samtalet kunde jag förstå, att det fortfarande i Arbatdistriktet finns en mängd människor, som
i själ och hjärta hålla fast vid tsarregimen; de ha anpassat sig efter de nya förhållandena men
tala fortfarande suckande om ”den gamla goda tiden”. Tusentals människor hade skaffat sig
tillstånd att resa till Tasjkent. Anna Michailovna sade, att hon hoppades, att tyskarna inte
skulle nå till Moskva, men ville inte uttala någon bestämd åsikt.
Påföljande morgon, när vi skulle fara tillbaka till Moskva, pratade vi en stund med två gamla
män, som arbetade som trädgårdsmästare eller gårdskarlar på sommarställena. Den ena av
dem gjorde reflexioner över 'den där förskräcklige Hitler'. ”Tänk bara, så många miljoner
människor han har ruinerat och dödat”, sade han. ”Hur kan Gud tillstädja, att en människa
som han får leva? Tänk, så mycket lidande han har dragit över världen.” Han berättade att han
hade tre söner, av vilka två tjänstgjorde i armén. Själv bodde han ihop med den tredje, som
var efterbliven. ”Jag ägnar hela mitt liv åt honom nu”, sade han, ”och om de kallar in honom,
tänker jag också göra krigstjänst, fastän jag är fyllda sextio. Det är förfärligt”, fortsatte han,
”hur mycket ont fienden gör vårt folk; men vi skall nog besegra honom till slut i alla fall. Vår
röda armé körde bort tyskarna från Moskva i förra månaden — gjorde den inte det kanske?
Jag var med i förra världskriget; våra soldater var duktiga då också, fast de inte riktigt visste,
vad de egentligen slogos för; men det gör de nu.” Han var övertygad om, att kriget skulle vara
slut i november. Den andre gubben trodde att kriget antagligen skulle vara längre — in i
januari. ”Förra gången sade du, att det skulle sluta i augusti, Grischa; jag påstod, att det skulle
räcka längre, och jag fick rätt. Nu säger du, att det kommer att sluta i november. Men tro mig,
det kommer att räcka till januari.” Jag ville inte göra dem besvikna, men sade, att det nog
kunde komma att räcka ännu längre än till januari.
På hemvägen körde vi genom byar med små lustiga gamla trähus och en väl bibehållen kyrka,
som tydligen fortfarande användes till gudstjänster. Vi mätte många armélastbilar; soldaterna
sågo nöjda och belåtna ut. Hästarna, som vi sågo, verkade välskötta.
Den 5 september
Ingersoll fick träffa Stalin i alla fall. Han satte så många krafter i rörelse i Washington och
ställde till så mycket trassel, att han fick sin vilja fram. Men man hade sagt till Ralph, att
intervjun icke fick offentliggöras. Vi fingo oss alla ett gott skratt; det sägs att han, när han
lämnade Moskva, hade idel lovord för ryssarna, men var mycket förargad på engelsmännen.
Innan han reste, skrev han i Moscow News en artikel om det ryska folket, som var hållen i en
smått beskyddande ton. Vad vet han egentligen om ryssarna? Jag kan mycket väl föreställa
mig hans ”stora artikel” om intervjun: ”Stalin sade mig att ... men jag har givit Stalin mitt
hedersord på att icke missbruka hans förtroende. Stalin har underbara ögon. Medan vi talade,