Ryssland i krig - Marxistarkiv

86
expediten, ”sibirisk hund.” Den luktade också mycket riktigt hund. Expediten förklarade, att
det var ”det varmaste skinn, som existerade” och att trehundratrettiosju rubel — ungefär sju
pund — var ett rampris. Jag köpte hundskinnspälsen. Därefter gick jag till en annan avdelning
i samma varuhus och köpte en persianmössa av betydligt bättre kvalitet än kragen på pälsen.
Det fanns många mössor att välja på, och jag bestämde mig för en, som kostade ungefär tre
pund tio. Sedan skulle jag ha galoscher. Det fanns inga galoscher att få i någon av affärerna på
gatan, och vi fortsatte till varuhuset Mostorg. Det kanske hade varit mycket välsorterat före
kriget, men just nu är det inte mycket bevänt med varuhusen i Moskva. På somliga
avdelningar såg det ut, som om det hade varit realisation. Sorteringen på leksaksavdelningen
var ynklig, och de flesta prydnadssakerna, brevpressar, bläckhorn, o. d. voro ohyggligt fula.
Framför diskarna, där man sålde strumpor och damunderkläder, stodo människorna i kö, och
det tycktes vara ont om varor. Herrskjortorna voro av god kvalitet, men dyra — en vanlig
skjorta kostade hundra rubel (d. v. s. två pund, räknat efter den förmånligare växelkursen, som
gäller för oss utländska journalister). En kostym kostar ungefär tjugo pund, och
herrhalsdukarnas kvalitet och mönster voro allt annat än förstklassiga, ehuru priserna voro
mycket höga. Mischa sade, att för tre månader sedan urvalet på Mostorg hade varit betydligt
större och priserna mycket lägre. Jag tror nog, att så varit förhållandet; men jag är övertygad
om att några tusen Woolworthaffärer skulle göra livet bra mycket enklare för allmänheten.
Det var omöjligt att få tag på några galoscher, men man erbjöd mig i stället ett par filtstövlar
som gingo ända upp till knäna. Filten var av god kvalitet, men de kostade närmare sex pund.
”Nåå, vad säger ni, Mischa?” Han skrattade. ”Med er hundskinnspäls och de där filtstövlarna
kommer man att ta er för en bonde från en kollektivlantgård”, svarade han. Jag avstod från
filtstövlarna. På vägen ut kommo vi genom parfymavdelningen; det fanns fortfarande gott om
tvål, parfym och eau de cologne, tillverkad av ”T. G.” — vad det nu kan betyda.
Jag har också lagt märke till, att sjukvårdsaffärerna äro ganska välförsedda. Natalia Petrovna,
Lovells sekreterare, köpte häromdagen en stor och präktig förbandslåda för tjugo rubel.
Storm i ett vattenglas. Ralph Ingersoll har varit här i ungefär fjorton dagar, och han är fast
besluten att träffa Stalin personligen. Han har nästan pinat livet ur den amerikanska
ambassaden och förgiftat Steinhardts existens. Han har säkert givit ut en förmögenhet på
iltelegram till Sumner Welles, Oumanskij och antagligen till själve Roosevelt. Han anser, att
eftersom han har rest runt jorden för att träffa Stalin och få en intervju med honom för sin
tidning i New York (jag tror den heter P. M.), det skulle vara mycket orätt av Stalin att inte
taga emot honom. Stalin har inte tagit emot någon av oss, och det finns inget rimligt skäl för
att han skulle göra ett undantag för Ingersoll. Ralph misstänker att de engelska journalisterna
ha sagt sin åsikt till alla möjliga människor — att de med andra ord försöka sabotera
intervjun. För miljoner ryssar betyder detta krig liv eller död, men för Ingersoll betyder det
helt enkelt ett tillfälle till intressanta reportage; och folk tycker inte om den inställningen.
Ingersoll är särskilt förargad på Jordan, vilkens spydigheter måste ha kommit till hans öron på
omvägar. ”Ingersoll lyckades ej erövra Moskva och vet det”, yttrade Jordan en gång,
parodierande Ingersolls befängda artikel om blixtanfallet på London i september, som han
hade betitlat ”Hitler erövrade London men visste det icke”.
På kvällen voro Binkley och jag bjudna till Anna Michailovnas sommarställe. Hon äger en
liten villa, som ligger i en granskog och är omgiven av en mängd liknande villor. Anna
Michailovna intresserar mig inte särskilt, men jag tyckte om hennes gamla tjänarinna
Astiuscha, som verkade mycket ancien régime och gång på gång nämnde Guds namn. Bland
gästerna fanns en färglös ung dam som Astiuscha envisades att kalla ”fröken”. ”Varför kallar