Ryssland i krig - Marxistarkiv

85
SEPTEMBER
Tredje delen
Tisdagen den 2 september.
I söndags gick jag åter på Onegin — jag kan helt enkelt inte motstå mitt atavistiska begär att
höra Tjajkovskij — och tog Jordan med mig. Det var lika underbart som förra gången. Orkestern
jublade och snyftade; sångerskan, som utförde Tatjanas roll, var kanske mindre dekorativ,
men hon hade en mycket vacker röst och spelade väl, och hennes utmärkta diktion och frasering
gjorde full rättvisa åt Pusjkins underbara text. De unga flickorna i salongen voro hänförda
över Lenskij, ehuru i mitt tycke Lemeschev inte var så bra i rollen som Kozlovskij. Vi gingo
efter duellscenen; Jordan medgav, att han inte förstår sig på musik, men tycker, att det är ett
”behagligt buller”. Senare på kvällen skrev jag en lång artikel, i vilken jag påpekade, att tyskarna,
eftersom de inte ha lyckats att (r) intaga Moskva och (2) tillintetgöra den röda armén,
nu försöka att i möjligaste grad minska Rysslands krigspotential. Detta har också till en viss
grad lyckats dem. Jag uppskattar denna minskning - lågt räknat — till tjugofem procent om
man tar med i beräkningen förlusten av jordbruksområdena i Ukraina, särskilt sockerbetsodlingarna
i trakten av Vinnitsa, och av industriområdena väster om Dnjepr samt järnindustrierna
i Krivoj Rog. Vidare räknade jag med stöd av uppgifterna i en officiell sovjetrysk publikation
upp de förnämsta industrierna på västra stranden av Dnjepr, varvid jag särskilt nämnde
den stora aluminiumfabriken och sade, citerande samma källa, att Leningrad representerar
sjutton procent av Sovjetunionens hela industriella produktion (skeppsbyggerierna
inberäknade). Jag påpekade också den höga kvaliteten av det arbete, som utföres i Leningrad
och vilket är baserat på St. Petersburgs gamla traditioner på industrins område. Skulle
tyskarna lyckas intaga Brjansk med dess stora industrier blir nog situationen rätt prekär, även
om ryssarna hunne evakuera en del av de viktigaste fabrikerna till Ural. Det kommer att taga
lång tid, innan arbetet åter kan komma i gång.
Man har sagt mig, att det blir ont om vinterkläder i år, och eftersom jag antagligen kommer att
vistas här en stor del av vintern, beslöt jag att gå ut i staden för att göra inköp och taga Mischa
med mig som ciceron. Just nu se affärerna i Moskva föga inbjudande ut, emedan skyltfönstren
antingen äro försatta med sandsäckar eller med bräder. Dessa försiktighetsåtgärder vidtogos
genast efter den första räden i juli, och ibland är det riktigt besvärligt att hitta till det ställe, dit
man vill komma. Först gingo vi till Stoleschnikovgatan; Mischa sade, att de bästa beklädnadsaffärerna
ligga där. På samma gata finnas också många ”kommissionsaffärer”, där de, som
befinna sig i penningförlägenhet, sälja sina tillhörigheter, och en affär, som har specialiserat
sig på ryska bijouterivaror, gjorda av halvädelstenar från Ural, såsom ametister och topaser,
skoaffärer, där jag upptäckte, att man får betala närmare fem pund för ett par vanliga skor,
som kanske skulle betinga ett pris av tjugofem shilling i London, och flera butiker, där man
säljer begagnade kläder, samt en av de största specialfirmorna för vinterkläder och pälsverk,
där vi gingo in. Expediten sade, att de inte hade mycket på lager för ögonblicket, men att de
kanske skulle få en sändning renskinnspälsar från Arhangelsk om en vecka eller fjorton dagar,
ehuru han inte vågade säga något bestämt. Jag tyckte därför att det var bäst att se på det som
fanns. De hade ett par renskinnspälsar av ljusbrunt, mjukt och glänsande skinn, men tyvärr
passade de mig inte. De enda plagg, som kunde komma i fråga, voro några begagnade
överrockar med vadderat foder och skinnkragar, som kostade ungefär trettio pund, och en
sportpäls av något vitt skinn med persiankrage. Jag provade sportpälsen; den passade, fastän
jag såg ut som en julgubbe. Jag frågade, vad det var för skinn i pälsen. ”Hund”, svarade