Ryssland i krig - Marxistarkiv

7
påstod, att den var på jakt efter några skarpskyttar, som befunno sig på taket. Emellertid fanns
det ingen människa på taket, och folkmassan drog sig tillbaka utan att någon plundring
förekom ... Jag läste alla de dussintals tidningar, som utgåvor i Petrograd under dessa ”den
fullkomliga demokratiens” dagar, och med en viss framsynthet bevarade jag dem. Om någon
händelsevis fortfarande har min tidningssamling från 1917 i sin ägo, skall han däri finna de
första numren av Pravda och Izvestia.
En dag fick jag veta, att Lenin anlänt ”i en plomberad tysk järnvägsvagn”. Vi voro fördomsfullt
inställda mot Lenin, huvudsakligen just av denna orsak. Men det avhöll mig icke från att
gå och höra honom tala. Jag gick dit i sällskap med Gassja och någon annan — jag kan inte
längre minnas, vem det var. Vi lyckades ej komma i närheten av Kshesinskijpalatset, men vi
sago någon som liknade Lenin tala till massan från en estrad. Och massan hurrade och skrek.
Sommaren 1917 beslöt min far att resa till England, där han hade många förbindelser sedan
sin Kinatid. Han ville, att jag skulle följa med honom till detta mitt för mig så okända andra
fosterland. Jag trodde, att jag skulle stanna i England några månader — men jag stannade i
tjugofyra år. Ibland, under de senaste åren, har jag undrat, om jag verkligen skulle ha rest, om
avgörandet hade legat hos mig .. .
Dagboksformen i min bok kräver en kort förklaring. Den är icke ett ordagrant återgivande av
de anteckningar jag gjorde i Moskva. Men de sju små anteckningsböckerna utgöra kärnan till
denna bok. Samtalen, de politiska reflexionerna, vardagshändelserna klottrade jag endast ned
på papperet, och ingen förläggare, som befann sig vid sina sinnens fulla bruk, skulle ha tagit
emot mitt manuskript i denna form.
När jag skrev om dagboken, avhöll jag mig naturligtvis från sådana billiga tricks som att
infoga ”sanna förutsägelser”, som inte hade blivit gjorda vid tillfället i fråga. De ofta felaktiga
reaktioner jag omnämner äro vad jag kände eller iakttog i Moskva den dag, på vilken anteckningen
gjordes. En hel del av mina notiser, vilka jag hann göra i lugn och ro — exempelvis på
resan ut eller under de långa timmarna jag tillbringade i olika skyddsrum — äro tryckta ordagrant
som de skrevos ned i dagboken. Återstoden har jag försökt giva en mera sammanhängande
och, som jag hoppas, mera lättläst form.
Jag har bibehållit dagboksformen, emedan jag tror, att den ger en mera levande bild av
Moskva under olika skeden av kriget, och därför att dagboksformen bättre än någon annan
form ger uttryck åt vad jag verkligen såg, hörde, kände och skrev ned. Jag har ändrat några
namn, och ett eller två — men icke fler — samtal ha blivit ”avstämda”. Några beskrivningar,
som jag icke för ögonblicket hade tid att skriva ned, ha tillkommit efteråt. Betyder det
egentligen så mycket, om man beskriver en gata eller ett landskap några dagar eller några
veckor förr eller senare?
Av förklarliga skäl har jag uteslutit alla privata samtal med såväl ryssar som engelsmän i hög
officiell ställning, särskilt dem med sir Stafford Cripps. Jag beklagar det uppriktigt, ty sir
Stafford Cripps' orubbliga tro på Ryssland, även när det såg som mörkast ut, och hans riktiga
uppfattning om den stora roll Ryssland spelar i detta krig, gjorde samtalen med honom stimulerande
och uppmuntrande. Och denna vinters händelser ha bevisat det berättigade i hans
kloka optimism.
Jag ämnar snart återvända till Ryssland.
London i januari 1942. A. W.