Ryssland i krig - Marxistarkiv

77
hade naturligtvis inte den blekaste aning om saken utan sutto bara och fnittrade. Kamrat Rusin
fyllde ideligen på deras glas och kallade den ene av dem, vars namn är Kuga för ”Tugg”,
vilket betyder ”berusad” på ryska. Och Raikoms sekreterare, som mot slutet av måltiden blev
en smula uppsluppen, sade till mig: ”Kom, så hänger vi japanerna. De är naturligtvis
ingenting annat än tyska spioner.” Jag sade, att jag delade hans åsikt, men att ett dylikt
behandlingssätt skulle åstadkomma diplomatiska förvecklingar. Han vände sig till japanerna
och frågade: ”Säg nu rent ut, om ni gillar tyskarnas anfall på Ryssland?” Och japanerna
fnissade och drogo in andan med ett väsande ljud. Den ene av dem hade under tiden verkligen
hunnit bli ganska berusad, och när vi efter måltiden gingo för att se den prisbelönta
avelstjuren, tog Kojemiakov honom under den ena armen och jag honom under den andra, och
vi ledde honom med oss. Vi beundrade tjuren och japanen utbrast på förfärlig ryska: ”En
sådan präktig ko — och så mycket mjölk hon måste ge!”
Senare gingo vi till kollektivets kontor, där diagram över arbetstimmar och produktion och
meritförteckningar hängde på väggarna och därifrån till skolbiblioteket och sjukstugan. Sedan
återvände vi till bilarna, som väntade på landsvägen. Det doftade av nyslaget hö, och
sommarkvällen var underbart vacker. En skara barn, som hade badat i floden, vinkade åt oss
med sina brokiga handdukar. Det var svårt att föreställa sig att inte så många mil därifrån
andra liknande lantgårdar, frukten av många års mödor och försakelser, bombades, brändes
och förstördes av fienden.
Jag åkte tillbaka med Kojemiakov. Han är en riktigt trevlig människa. Vad skenet kan bedra,
särskilt i detta land! Jag trodde inte, att denne ovanligt vackre unge man var på minsta sätt
mänsklig, när jag såg honom första gången. Tvärtom ansåg jag honom vara järnhård. Det
kanske han är, men han är mänsklig i alla fall. Han är intelligent, talar engelska mycket bra
och har varit bosatt i Bortre Orienten. Jag antar att han är en bra typ för Stalinregimens
tjänstemän, mycket samvetsgrann och arbetsam. Han är ganska beläst och härstammar nog ej
direkt från proletärkretsar. I ett annat land skulle man hålla denne prydlige, väluppfostrade
unge man för sonen till en välbärgad far.
Medan vi körde tillbaka till Moskva talade han om hur han brukade tillbringa sina långa
semestrar före krigsutbrottet. ”Man kan leva livet i Moskva”, sade han. ”Jag brukade
vanligtvis använda de första fjorton dagarna av min semester till att riktigt roa mig i Moskva
— gick på teatrar, konserter och bjudningar; och sedan reste jag till Kaukasus för att ”ta igen
mig”. Det finns några utmärkta sanatorier i Sotchi och baden i Svarta Havet äro underbara.
Jag brukade ta min hustru och barnen med mig och vi hade det härligt.” Sedan talade vi om
Kaukasus och det romantiska Kislovodsk och citerade Lermontov. Våra dagars unga ryssar
känna precis på samma romantiska sätt för Kislovodsk och Kaukasus som jag gjorde i min
ungdom. Dessutom är det ju Stalins hemland. De underlåta aldrig att betona den stora
utveckling, som städer som Tiflis och Erivan ha undergått under sovjetregimen. Förr var
Erivan en romantisk småstad; nu är det Armeniens huvudstad och har breda avenyer och stora
huskomplex av järn och cement.
Torsdagen den 21 augusti.
Vorosjilovs vädjan till Leningrads befolkning visar, hur allvarlig situationen där är. ”Fienden
står framför våra portar”, heter det. ”Resen Eder som en man; lären Eder att bruka gevär, kulsprutegevär
och handgranater. Detta är revolutionens vagga; de fabriker vi ha byggt, de
ståtliga byggnader vi ha uppfört och de vackra parker vi ha anlagt skola ej falla i fiendens
händer.” Varför så betona Leningrads revolutionära storhet? Varför ej nämna ett ord om dess
storhet som en stad, som i tvåhundra år har spritt civilisation och som aldrig ”har legat vid en