Ryssland i krig - Marxistarkiv

76
Det finns fyra hundra boningshus på kollektivlantgården och ungefär fyrahundra aktiva
kollektivlantbrukare; resten av befolkningen utgöres av barn och gamlingar; dessutom finnas
där ungdomar, som fortfarande gå i skolan eller besöka universitetet i Moskva eller den
berömda Timitiazevahögskolan för lantbruk. Många, som fått sin utbildning vid detta
lantbruksinstitut, ha under de senaste åren återvänt till kollektivet för att där i praktik omsätta
sina kunskaper. Vid skötseln av drivhusen, gödsling, bevattning, etc. använder man de nyaste
vetenskapliga metoderna på dessa områden. Men jag behöver inte gå i detalj. Man arbetar
efter principen ”vädret spelar ingen roll” och tomatsängarna, som lyste röda av frukter, som
ofta vägde närmare ett kilo, voro ett talande bevis för resultatet.
Vi vandrade omkring på området denna varma sommardag ledda av kamrat Rusin,
kollektivets korpulente föreståndare, som är själen i det hela. Senare bjöd han oss till sin stuga
på ”te”. Ett kraftigt lantligt mål stod framdukat, och allt utom teet, vodkan och den salta sillen
hade frambragts på kollektivet.
Under tiden hade vi talat med några kvinnor, som skötte om ladugården. Deras män voro vid
fronten. De nämnde detta som något helt naturligt, men det låg ångest i deras blickar.
Bland gästerna vid Rusins bord var också sekreteraren i Raikom, det kommunistiska partiets
distriktsavdelning, en högväxt, gladlynt och utomordentligt ståtlig man, som var född i byn.
Han bar en hög sovjetorden.
”För vad har ni fått den?” frågade jag. ”För tomatodling?” — ”Nej”, svarade han skrattande,
”för något mycket viktigare.” —”För tjänstgöring i armén?” — ”Nej, för något ännu viktigare
— eller åtminstone lika viktigt — vapentillverkning.” Alltefter som måltiden fortskred, blev
han mera talför. Han visade med handen på föreståndarens vackra trädgård där floxen
blommade i rabatterna, och på potatislanden och kållanden som skymtade fram, och sade:
”Detta är välstånd! Förbannelse över tyskarna! Hade inte det här kriget kommit emellan,
skulle vi alla leva i välstånd.” Han talade om de många män från kollektivet, som nu voro ute
i kriget, den tyska framstöten, etc. ”Ni hade det svårt i London, eller hur? Ja, och nu vilar hela
tyngden av den tyska krigsmaskinen på oss.
Det kommer inte att bli lätt att stoppa den, men”, tillade han med ett vredgat tonfall, ”vi
kommer inte att ge upp, om vi så måste retirera ända till Ural. Men det behöver vi nog inte
göra. Och jag vill vara fördömd, om de lyckas komma till Moskva. Jag vet, att Moskva inte
ännu har varit utsatt för några allvarliga bombanfall, och moralen är god. Det vet jag från
mina egna vapenfabriker — och vi är villiga till varje uppoffring. Och vad Leningrad
beträffar, så kommer det inte att falla — jag känner till proletariatet där. Tyskarna kommer att
bryta nacken av sig och mista hälften av sina trupper där.” Sedan bytte han plötsligt
samtalsämne och frågade: ”Men säg mig en sak — är Churchill verkligen att lita på?” Jag
svarade att han var en stor man och att man kunde lita på honom ”som på Stalin själv”. —
”Skönt, då kan man inte önska sig bättre”, sade han belåtet.
Det talades om, hur tyskarna skulle få tiofalt igen för vad de hade gjort de andra folken.
Raikoms sekreterare sade också, att det var skada att den förrädiska regeringen i Frankrike ej
hade låtit Paris' proletariat försvara Paris ”med dess stora revolutionära traditioner”. En ung
kvinna, som såg mycket bekymrad ut, sade gång på gång, att England borde slå till hårdare,
mycket hårdare, så att tyskarna skulle bli tvungna att draga bort en del av sina trupper från
Ryssland. Och hon frågade: ”Varför gör inte Amerika mer, det här rör ju också dem.”
Det var en mycket intressant måltid och den hade också sina komiska sidor. Alla voro på gott
humör. Den kvinnliga experten frågade japanerna hur man odlade tomater i Japan, och de