Ryssland i krig - Marxistarkiv

75
inte vara möjligt!” utbrast Mischa. ”Men nog finns det väl andra ställen också? Tänk vilket
härligt liv det måste vara att få roa sig hela dygnet om!” — ”Ni måste komma ihåg, att
England har haft krig i två år — och förresten finns det en massa stadgade människor i
London också som både är gifta och arbetar hårt.” — ”Men alla är väl inte gifta och stadgade
heller!” invände Mischa. ”Nej, det förstås, men i alla fall —.” Sedan berättade jag för honom
om Paris och kaféerna där. ”Det måste vara underbart där”, sade Mischa. ”Men säg mig en
sak”, fortsatte han. ”Hur är flickorna i England? Mycket stiligt klädda — i aftontoaletter? Är
de — tillgängliga?” Jag kunde inte låta bli att skratta. ”Ungefär som här. Det finns flickor av
både det ena och det andra slaget. Men ni, Mischa, skulle nog ha framgång hos dem.”
Jag träffade Y. i förmiddags. ”Ryssarna komma säkert att spränga allt i Ukraina i luften; de är
nu en gång sådana. Dnjeprfördämningen — naturligtvis kommer de att spränga den.” —”Tror
ni, att de ge sig in på en motoffensiv vid Smolensk?” — ”De får skatta sig lyckliga, om de kan
hålla ut över vintern ...”
Jag gick till en boklåda på Petrovka men lyckades inte få tag i Inokenti Annenskijs samling av
litterära essäer och inte heller hans dikter, som jag i åratal har sökt efter. Verkligen synd. Den
kvinnliga expediten, som verkade tämligen ancien régime, var mycket vänlig och ville gärna
hjälpa mig. Hon blev ganska otålig mot en ung man, som påstod, att hennes lager var
”gammalt och förlegat”; en annan ung man kom in och frågade efter Essenins dikter; och en
ung flicka, som expediten först tilltalade ”fröken” och sedan ”medborgarinna”, ville köpa en
lärobok i fysik.
Jag fortsatte till Jordan och sedan till den kaukasiska restaurangen, där jag gav en supé för
Jordan, Lovell, Foster och Monck från delegationen, samt Jeffries. Jeffries ansåg det vara ett
svårt problem för Budjonnyj att få sina trupper över Dnjepr och sade, att läget i söder var
betänkligt. Han nämnde också att han inte längre var övertygad om, att vi skulle få stanna
kvar i Moskva. Eljest var han mycket trevlig och underhållande. Det berättades en mängd
anekdoter. Inom parentes har jag märkt, att alla anekdoter man hör här i Moskva är gamla —
de flesta av dem hörde jag redan för tjugofem år sedan.
Jag hörde på nyhetsutsändningen klockan elva (som motsvarar utsändningen klockan nio i
London). Det pratades en hel del om Leningrad etc. Jag antar att man måste vara tacksam för
litet här i världen; medvetandet om, att ett halvt dussin meningar, som man yttrar, höras av
femton eller tjugo miljoner människor, måste ge en en känsla av existensberättigande.
Den 20 augusti.
Det slumpade sig så, att endast jag och tre japaner kunde följa med på utflykten till kollektivlantgården.
Palgunov och Kojemiakov voro också med, och som Lovell behövde vår bil i
staden, åkte jag med dem. Lantgården ligger ungefär sju mil utanför Moskva, i närheten av
Mytystchi. Den är mycket stor, och jag kan förstå, att de gärna visa den för utlänningar, ehuru
den, efter de kollektivlantgårdar vi körde förbi på vägen att döma, inte kan vara fullkomligt
enastående. Man har sagt mig att det finns många liknande i Moskvas omgivning.
Här funnos många tunnland med tomater, och tunnland efter tunnland med kål, blomkål och
gurkor. Till 1931 hade man odlat råg här, och byn hade varit liten och fattig. Nu är den ett av
de största kollektiven för trädgårdsprodukter i Moskvas omgivning. Bortom de hundratals
tunnlanden grönsakssängar lågo ladugårdar och betesmarker, med betande kor och avelssvin, i
vilkas sällskap jag är övertygad om att självaste lord Baldwin skulle ha varit stolt att bli
fotograferad. Genom betesmarkerna slingrar sig floden Kliazma, i vilken barn från kollektivet
badade.