Ryssland i krig - Marxistarkiv

74
Sulzberger. Det var mycket trevligt. God fisksoppa på stör, kotletter, m. m. Vid borden i vår
närhet sutto flera generaler ur röda armén. Hotel Moskva är det största hotell som har blivit
byggt sedan revolutionen; i arkitektoniskt hänseende är det mera lyckat än de andra, och där
härskar inte den där intouristatmosfären som man eljest märker överallt. (Förresten tycker jag
inte längre så illa om Metropole som de första dagarna. Jag står på riktigt god fot med den
mörka flickan bakom disken i Metropole, vilken behandlade mig med sådan misstro den
dagen jag anlände till Moskva.) Restaurang Moskva frekventeras huvudsakligen av officerare
ur röda armén. Vi talade naturligtvis om kriget och även om Frankrike. Foster, som är oljeexpert
ansåg, att alla tyskarnas erövringar komma att bli utan betydelse, eftersom de snart
komma att lida brist på olja. De måste komma till Baku och komma i besittning av oljekällorna
eller också går det galet för dem. Det är en uppmuntrande tanke. Det är långt till
Baku.
Tisdagen den 19 augusti.
Ibland brukar jag prata med Vera Maximova, när jag möter henne i förstugan. I dag verkade
hon mycket upprörd över krigsnyheterna. Hon ansåg att ryssarna, som hade deltagit i förra
världskriget och haft ett inbördeskrig och år av hungersnöd, inte mycket längre skulle kunna
stå ut med det här kriget. ”Ser ni”, sade hon, ”ryssarna tycker om att äta och att roa sig. De
står inte ut med så mycket som engelsmännen.” Det var en alldeles ny synpunkt, fastän jag
mycket väl kunde förstå, vad hon menade. Jag försäkrade henne, att engelsmännen också
tycka om att roa sig och att de inte på långt när kunna uthärda livsmedelsbrist så bra som ryssarna.
”Ja, ni har nog rätt”, sade hon, ”om det börjar gå på tok på allvar, antar jag, att folket
kommer att rycka upp sig ... Men livsmedelssituationen är verkligen inte den bästa, och vi har
fortfarande den fruktansvärda hungersnöden under inbördeskriget i färskt minne. Ni får inte
döma efter Moskva; men personer, vilkas familjer ha blivit evakuerade till landsorten, få
mycket missbelåtna brev. Är det likadant i London?”
Jag sade, att om det fanns något, som kunde undergräva moralen i England, så var det en
allvarlig brist på livsmedel. Därför gjorde också regeringen allt för att det skulle finnas
tillräckligt med livsmedel i landet. Kanske maten inte alltid var av det rätta slaget — för
mycket bröd och otillräckligt med kött, fettämnen och vitaminer — men ingen behövde gå
hungrig. ”Olyckligtvis finns det inga garantier för det här”, sade Anna Maximova.
Jag tror inte, att halvgamla kvinnor äro i stånd att avgöra, hur länge ryssarna komma att härda
ut med kriget. Men krigets följder äro mycket kännbara för civilbefolkningen. Vera
Maximova ansåg, att Leningrads fall skulle bli ett mycket hårt slag. ”En sådan underbar stad.
Inte så hemtrevlig som Moskva, men så mycket vackrare! Här i Moskva finns det egentligen
inte mycket att se utom Kreml, och”, tillade hon, ”Kreml verkar så asiatiskt.”
Tyskarna närma sig faktiskt Leningrad från tre eller fyra sidor. Kommer undret från 1919 att
upprepas? Men man kan ju ej göra några jämförelser mellan Judenitj och Hitler. Den som
lever får se ... Och i Dnejprkröken?
Jag börjar tycka allt bättre om Mischa, fastän han ibland uttrycker sig på ett sätt, som
påminner om Smerdiakov, lakejen i Bröderna Karamasov. Hans längtan efter europeisk
”kultur” är något mycket typiskt, ehuru hans uppfattning om ”kultur” är tämligen begränsad.
”London måste vara underbart”, sade han en dag. ”Finns det inte många lyxrestauranger och
fina barer där? Och människorna roar sig till både fem och sex på morgonen?” Jag beskrev
smårestaurangerna i London för honom och sade, att de voro precis likadana som vilken liten
krog som helst här, och höll vidare ett litet föredrag om stängningsföreskrifterna. ”Det kan