Ryssland i krig - Marxistarkiv

73
förhållande könen emellan. Ett par engelsmän, som bott här i några år, ha sagt mig att de
ryska kvinnorna äro ”mycket besvärliga” och ha en benägenhet att ”bli förtjusta” i en på
allvar.
Men för att återkomma till Oneginföreställningen. Tjajkovskijs musik överensstämmer
utmärkt med den milt ironiska lyriken i Pusjkins skapelse, precis som den mera allvarliga och
dramatiska musiken till Spader dam ger uttryck för Pusjkins dystra historia från S:t
Petersburg. Kanske jag kände till partituret till Onegin en smula för väl; men jag fann i alla
fall brevscenen musikaliskt mycket tilltalande. Basarian, som Tatjanas make, den gamle generalen
— vilken är librettoförfattarens eget påfund och den enda avvikelsen från Pusjkin —
sjunger, fann jag lika ointressant och ledsam som alltid; men duetten mellan Onegin och
Tatjana i sista akten var underbar. Orkesterackompanjemanget är något av det bästa
Tjajkovskij skapat.
Det visade sig, att Foster hade givit biljetten till en gänglig ung man på tjugofyra eller
tjugofem år, som såg ganska dum ut och bar en broderad ryssblus. Bland publiken syntes flera
medlemmar av den engelska delegationen. ”Vad är det där för uniformer?” frågade min
granne. Jag svarade, att det var engelska. ”Det är vackra uniformer”, sade han. Han berättade,
att han var vanlig målare och för närvarande arbetade vid reparationerna i Operahuset. Efter
första akten frågade han mig plötsligt ”vad som nu skulle hända” och vad operan egentligen
handlade om. ”Menar ni, att ni aldrig har sett Onegin förr?” frågade jag. ”Nej, det har jag
inte.” — ”Men nog har ni väl läst Pusjkins Onegin?” — ”Nej”, svarade han i ursäktande ton,
”den förekom inte bland de böcker vi läste i skolan.” Det var en svår besvikelse! En ryss, som
inte har läst Onegin är ungefär som en engelsman, som aldrig har läst Hamlet. Det var verkligen
något ovanligt. Men, sade jag till mig själv, när allt kommer omkring gick han i skolan
för tio eller tolv år sedan; vid den tidpunkten byggde man i Sovjet upp tusentals skolor av så
när sagt intet; lärarna voro överlastade med arbete och många voro nog också inkompetenta
eller saknade erfarenhet. Före revolutionen skulle den här unge mannen kanske inte ens ha lärt
sig läsa och skriva och skulle säkert inte ha kommit på den tanken att gå på Operan.
När jag senare berättade om detta ”fenomen”, som aldrig hade läst Onegin, för några ryssar,
ville de knappast tro mig. ”Han måste ha varit efterbliven” sade de. Och det kanske han var.
Han såg verkligen tämligen slö ut.
På teatern blev jag nog en smula irriterad över delegationsmedlemmarnas förtjusning över
denna ”underbara föreställning”. Vad förstodo de egentligen av Pusjkin, Onegin och
Tjajkovskij? Vad betydde den tjusande poesin i Pusjkins strofer för dem? I pausen efter första
akten sade G. att han var hänförd över Lenskijs aria. Jag sade att den tillhörde det mera
sliskiga slaget av Tjajkovskijs musik och ämnade just förklara, att Pusjkin avsiktligen hade
behandlat Lenskijs roll ironiskt. Men jag hade knappast hunnit till ordet ”sliskig” förrän han
började göra invändningar. ”Det säger man alltid om Tjajkovskij”, sade han ogillande.
Precis som vid föreställningen av Anna Karenina bröt ett frenetiskt jubel lös efter finalen, och
publiken ropade på tenoren Kozlovskij. Sedan skockade ungdomarna sig vid artistutgången
för att få se honom. Nu ville det sig inte bättre än att delegationens bilar också höllo där, och
några av delegationen trodde, att folksamlingen gällde dem. Visst kastade en och en annan en
intresserad blick i bilarna, och en gammal gumma med en vårta på näsan sade: ”Är det där
inte allierade? Så illa ungdomarna bär sig åt? I stället för att hurra och räcka fram blombuketter,
står de bara och stirrar på bilarna.”
På kvällen superade jag i Hotel Moskvas restaurang med Monck, Foster, Philip Jordan och