Ryssland i krig - Marxistarkiv

72
Foster. Det blev åter en kaviarlunch — utmärkt god, men inte särskilt närande. På vägen dit
mötte jag Moates och en journalist vid Chicago Daily News vid namn Steel, som just hade
anlänt till Moskva. Jag ställde naturligtvis en mängd frågor till honom om Richard och
Edgar Mowrer. Steel hade kommit från Shanghai via Alma-Ata. ”Det måste ha varit
besvärligt att komma till Alma-Ata”, sade jag. ”Det var inte så farligt. Jag tog det direkta
flyget — tvärs över Kina. Då var det värre att komma från Alma-Ata. Flygförbindelsen är
avbruten och tågresan tog närmare fjorton dagar.”
Jag bestämde mig för att inte följa med pressens resa till AlmaAtas batterier utan beslöt i
stället att gå på Eugen Onegin.
Utanför teatern — själva operabyggnaden står under reparation under sommarmånaderna och
föreställningarna äga rum i ”annexet” vid Pusjkingatan — stod en klunga ungdomar, som
ställde samma fråga till alla, som kommo: ”Ni har väl inte någon biljett till överlopps?” Det
var musikentusiasterna, som inte hade lyckats få någon plats men hoppades att någon skulle
lämna tillbaka sin biljett. Det är likadant vid nästan alla teaterföreställningar i Moskva, men
särskilt vid Operan och Konstnärsteatern. Det slumpade sig så, att Foster hade en biljett för
mycket, och han gav den till någon — jag kunde ej se, till vem. Jag ansåg, att han inte bort
göra det, ty ingen medborgare i Sovjet skulle taga emot en biljett utan att betala för den,
särskilt av en utlänning. Det intresserade mig att se, vem jag skulle få till granne.
Jag befann mig i den rätta sinnesstämningen för att lyssna till de ljuva, sorgsna tonerna, som
inleda ouvertyren till Eugen Onegin; men i stället satte blåsinstrumenten in och ridån gick upp
för en patriotisk kör av kvinnor klädda i sarafaner 1 och skäggiga krigare med blänkande
hjälmar och klädda i spikbeslagna rustningar, och som stödde sig på sina väldiga svärd. Deras
befälhavare stod i mitten och sjöng med mullrande basröst. Det var den patriotiska prologen
till Glinkas Livet för tsaren, numera kallad Ivan Susanin efter styckets huvudperson. Men när
prologen var överstånden, fick jag i lugn och ro njuta av Onegin. Alla de uppträdande voro
utomordentliga — den drömmande, romantiska Tanja, som lever i en värld för sig, hennes
muntra syster Olga, den ”byroniske” Onegin och den unge poeten Lenskij ”med sitt överspända
tal och sina mörka lockar fallande ned på axlarna”.
Stackars Lenskij försvinner efter tredje akten, i vilken han under en duell dödas av Onegin;
men till dess kan man verkligen säga, att han behärskade stämningen i salongen och att de
unga flickorna fingo sitt lystmäte. Kozlovskij, tenoren, är det unga Moskvas idol; eller snarare
en av dess idoler — den andre är tenoren Lemeschev. Moskva är faktiskt delat i två läger —
Kozlovskijbeundrarna och Lemeschevbeundrarna. En liknande fejd råder bland balettentusiasterna
mellan de båda prima ballerinorna Ulanovas och Leoeschinskajas beundrare. Endast i ett
land, där teatern verkligen ingår som ett led i det dagliga livet och ej blott som ett tidsfördriv,
kunna människorna känna så intensivt i dylika frågor.
Onegin: hela föreställningen var underbar. Sceneriet och kostymerna voro typiskt 1820-talets,
och balen på herrgården i tredje akten spelades med äkta Pusjkinsk ironi. Liksom före
revolutionen är Onegin fortfarande symbolen för den unge ryssens känsloliv. Av de frenetiska
applåderna från de unga flickorna i salongen att döma anser jag det mycket troligt, att
backfischarna i Sovjetunionen fortfarande skriva kärleksbrev efter mönster av Tatjanas. Den
oblyga erotik, som var på modet i Ryssland på 1920-talet (förhöll det sig inte ungefär på
samma sätt i England vid den tidpunkten?) har efterträtts av ett mycket mera känslobetonat
1 Sarafan, rysk nationell kvinnodräkt utan ärmar, som användes av alla ryska kvinnor före Peter I:s tid.