Ryssland i krig - Marxistarkiv

71
— de äro känsliga och lättrörda; deras sinnen ha icke härdats av den hårda Stalinregimen, de
äro långt ifrån okänsliga för mänskligt lidande ... Den gamle hovmästaren och Annuschka,
barnsköterskan, som läto Anna träffa sitt barn trots Karenins förbud, voro de hyggligaste av
dem alla på scenen. Dessa ”enkla” människor reagerade på ett naturligt och mänskligt sätt för
Annas lidanden ...
När Anna programenligt hade blivit överkörd av tåget — i mitt tycke smakar den scenen en
smula av Grand Guignol — reste sig hundratals unga flickor från sina platser och ropade på
Anna. Så mycken entusiasm det finns hos Rysslands ungdom!
Jag följde med Jordan till hotellet och läste för honom på engelska de tre spalterna i Röda
Stjärnan, som han behöver för sin stora artikel. Sedan promenerade jag till Narkomindeln och
därifrån hem längs Stretenka och Tjistopradnijboulevarden. På vägen kom jag förbi en
gammal tiggare med vitt skägg och ett fårat vackert ansikte som på en helgonbild. ”En slant
till mat”, bad han och räckte fram sin mössa. Jag gav honom ett par av mina smutsiga rubelsedlar.
”Gud skall icke övergiva Eder”, sade han tacksamt. Jag måste någon gång försöka få
tag i honom igen och prata med honom. Som alltid, när en tiggare tackar mig, kände jag mig
djupt generad.
Människorna sutto på bänkar kring Tjistopradnij. Den öppna platsen var så vacker i solnedgången,
fastän de omgivande husen med undantag av ett par rappade hus i empire äro mycket
intetsägande. Jag älskar lördagarna och söndagarna i Moskva; det är endast under dessa dagar,
jag har tillfälle att komma ifrån min konstlade tillvaro som utländsk journalist ...
Symonds och Croad, de två experterna från Home Office, ha rest tillbaka till London.
Symonds verkade en smula besviken; ryssarna ha ej bestämt sig för hans brandspruta, enligt
vad de påstå emedan de lida brist på vissa metaller. Sanningen att säga anse ryssarna, att de
veta tillräckligt mycket om skyddsrum själva. Som någon sade till mig häromdagen: ”Vi har
mycket att lära av er flotta och en hel del av ert flyg, men inte mycket av era hemskyddsexperter
och absolut ingenting av er armé. När det gäller dem är det ni som kan lära av ass.”
Jag tycker bra om kapten P., som åt lunch med oss i dag. Han verkar blyg och pojkaktig och
är ganska tystlåten, men en intelligent karl. Först efter en lång stund kom jag på det klara med
att han hade varit kommenderad på Nelson och medföljt flera konvojer; han känner mycket
väl till de närmare omständigheterna vid Bismarcks sänkning. ”Det måste kännas
tillfredsställande att tillhöra marinen — att veta med sig att man är en kugge i det godas
maskineri”, sade jag. ”Säger man er inte där hemma, att ni som tillhöra krigsflottan, utföra ett
storartat arbete, precis som man säger om röda armén här?” — ”Nej, det gör man inte — och
det kanske är lika bra. Men”, tillade han skrattande, ”innerst inne är vi medvetna därom. Vi
gör vår plikt — och därmed basta.” Han medgav dock, att handelsflottans män ej på långt när
uppskattades efter förtjänst — likadant hade det varit under förra världskriget. P. själv hade ej
sett den ryska krigsflottan; men han hade fått det intrycket att de sjömän han träffat äro
duktiga. Och de medlemmar av delegationen som hade varit i Sevastopol hysa mycket höga
tankar om fartygens krigsduglighet och lovorda såväl manskap som befäl.
Måndagen den 18 augusti.
Nyheterna från fronten äro dåliga. Tyskarnas framstöt i söder är mycket häftig och även
anfallet i norr. På lördagskvällen erkände kommunikén Nikolajevs och Staraja Russas fall.
Gårdagen var helt enkelt underbar, om man undantar det vanliga rutinarbetet, som jag stökade
undan på förmiddagen. Från utrikesministeriet gick jag till Metropole, där jag åt lunch med