Ryssland i krig - Marxistarkiv

70
en promenad i trädgården kring villan — luften var fylld av den berusande doften av
tobaksblommor — och jag kände ett sting av längtan vid tanken på, hur annorlunda allt hade
varit för tjugofem år sedan ... Men det tjänar ingenting till ...
Efter supén spelade vi bridge. En del av personalen på ambassaden innehade tidigare olika
diplomatiska poster eller voro anställda vid konsulaten i Ungern och på Balkan, och de ha inte
mycket att göra nu. Sedan gick jag till sängs i gästrummet och måste kläda av mig i mörkret,
eftersom det inte fanns någon mörkläggningsgardin för fönstret. Jag väcktes vid tretiden av
kanondunder. Ute var det fortfarande mörkt. Jag blickade ut i trädgården — träden stodo
orörliga och den friska nattluften var mättad av doften från barr och tobaksblommor. Och
alldeles i närheten hördes kanonernas dån.
Lördagen den 16 augusti.
Tyskarnas framstöt i söder verkar oroande, och de ryska kommunikéerna äro mycket hemlighetsfulla.
På flera punkter pågå häftiga strider, särskilt söderut. I norr försöker fienden avskära
Moskva—Leningradlinjen och tränger fram öster om Staraja Russa. Vid Smolensk ha
tyskarna för ögonblicket blivit hejdade. Enligt vad Röda Stjärnan påstår, gräva de ned sina
tanks och använda dem som bunkers — det är det nyaste. Artikeln bekräftar också, att Stalins
son blev tillfångatagen när han förde befälet över ett batteri, där ammunitionen hade tagit slut.
Efter att ha skött en massa rutinarbete och ha avsänt ett telegram angående sammanträffandet
mellan Cripps, Steinhardt och Stalin och de budskap från Roosevelt och Churchill som därvid
överlämnades till Stalin, gick jag till Metropole, där vi åto en ”kaviarlunch” på Jordans rum.
Jag kom mycket sent och hann bara kasta i mig kaviaren och det vita vinet, innan vi begåvo
oss till Konstnärsteatern.
Anna Karenina. Jag har alltid varit smått fördomsfullt inställd mot boken (kanske därför att
jag läste den efter Krig och fred). De enda personer, som verkligen väckte mitt intresse, voro
Steva Oblonskij och Karenin själv. I den dramatiserade versionen är Steva endast en bifigur;
hela historien har egentligen blivit reducerad till ett triangeldrama, och den intressantaste
karaktären är den äkta mannens. Khmelev är en framstående skådespelare, kanske hans spel är
nästan alltför fulländat; han måste ha övat in varje tonfall och varje rörelse i veckotal. Enligt
vad som står i det lilla programhäftet, som säljes på teatern, har han i månader studerat
Tolstojs talrika anteckningar rörande Karenins, den store byråkratens, utseende, kläder,
karaktär, historiska och sociala bakgrund, etc. De skådespelare, som inneha huvudrollerna,
sammanträffa och diskutera sådana detaljer. Moskvas Konstnärsteater lägger stor vikt icke
blott vid de yttre detaljerna utan även vid de olika personernas psykologi och sätt att reagera.
Masscenerna — tebjudningen, åskådareläktaren på kapplöpningarna, teatern med den utstötta
Anna i en av logerna — voro praktfulla. Men blev faktiskt ivrig under kapplöpningsscenen,
fastän man inte kunde se loppen; karaktärerna behandlades emellertid mera satiriskt av
skådespelarna än av Tolstoj själv, och det lilla häftets författare uppehöll sig vid degenerationen
hos den samhällsklass Tolstoj skildrat och stödde sig härvid på Lenins auktoritet.
Annas framställarinna kreerade rollen mycket realistiskt och fick fram det tungsinta inslaget i
den slaviska karaktären på ett gripande sätt. Egentligen är Anna bra tröttsam, och ehuru
Elanskaja är en stor skådespelerska, är hon nästan för gammal för rollen. Vronskij, älskaren,
var mycket slätstruken. Khmelevs Karenin däremot var ett mästerstycke, och ur psykologisk
synpunkt mycket skickligt framställd. Men det var Anna, som stod för de känslofulla
momenten, och hon var verkligen mycket gripande, särskilt i den scen, där hon i hemlighet
besöker sitt barn. Hela teatern snyftade; jag tittade mig om — bakom mig sutto två unga
flickor som gräto floder. Det finns så mycken sentimental ömhet hos dessa enkla sovjetflickor