Ryssland i krig - Marxistarkiv

6
re av rysk musik. Han var mycket stolt över att ha lärt känna Rimskij-Korsakov personligen
under kompositörens sista levnadsår. Han brukade säga: ”Rimskij-Korsakov liknade Bach i
det hänseendet, att han arbetade strängt och ytterst metodiskt. Han ansåg musiken som ett
arbete. Det fanns intet romantiskt nonsens hos honom — inga muser och älskarinnor och
ögonblick av 'inspiration'.” Han gav underbara kammarmusikaftnar i sitt hem på Moikakajen,
vid vilka jag fick deltaga. Det var ett stolt ögonblick i mitt liv, när jag en gång i detta utvalda
sällskap fick spela några stycken av Grieg, på vilka jag hade övat i flera veckor.
Före det förra världskrigets utbrott hade jag flera gånger fått följa med min far på utrikes
resor. Jag hade varit två gånger i England och Skottland; en annan gång hade vi gjort en resa
genom Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien. Jag hade också besökt Finland, Sverige och
Norge. Resor i Europa ansågos ingå som ett led i en ung mans uppfostran. När världskriget
bröt ut, var det inte längre lätt att resa utomlands; men detta hade det goda med sig, att jag
fick lära känna delar av Ryssland, som jag antagligen eljest aldrig skulle ha fått se. Jag fick
fara till gruvområdena i Dundistriktet, och på resan dit gjorde vi uppehåll i Moskva några
dagar (jag hade redan varit i Moskva ett par dagar föregående år); och en del av sommaren
1915 tillbringade jag i Ukraina, på ett litet lantställe i Gogols land, nära Sorochintsy.
Stället tillhörde en kvinnlig kusin till min far. Hon var gift med en skriftställare, som inte hade
haft någon framgång, Valentin Valentinitch Jakovenko — en man med långt grått skägg och
ett blitt leende. Han ivrade för folkupplysning och hade specialiserat sig på små vetenskapliga
skrifter, avsedda för den stora allmänheten, och hade också givit ut en samling av Belinskijs
skrifter. Han hade på något sätt varit inblandad i 1905 års revolution. Jag kan fortfarande
minnas lilla Valja, deras yngsta dotter; hon var en vacker liten tös på fjorton år, och sjöng
ukrainska folksånger på ett förtjusande sätt. Samma sommar besökte jag också Krim och
Kaukasus. Alltsedan jag för första gången läste Lermontov, hade jag alltid längtat att få
komma till Kaukasus. För oss Petersburgsbor representerade det romantiken. Krim blev en
besvikelse för mig, men Kaukasus motsvarade alla mina förväntningar. I Kislovodsk —
naturligtvis måste det ske i Kislovodsk, scenen för Vår tids hjälte; — blev jag djupt förälskad
i Murochka Chernova; hon var femton år gammal, hade långa ljusa lockar och var mycket söt.
Vi hade huvudet fullproppat med Lermontov, och min första förälskelse var mycket
romantisk. Men mina känslor överlevde icke skilsmässan, och vintern 1916 efterträddes
Murochka av Gassja Nazareja. Gassja var femton år gammal och spelade piano mycket bättre
än jag. Hon, en kusin till henne och jag brukade göra långa promenader längs Neva på
kvällarna, och vi kände oss mycket romantiska och deklamerade Pusjkin. Murochka hade
under tiden förlovat sig med en officer i armén; många år senare fick jag veta, att hon hade
fått ett mycket sorgligt öde. Hennes trolovade kämpade på den vita sidan och föll vid Perekop
och Murochka själv flydde med återstoden av Wrangels armé till Jugoslavien, där hon gifte
sig med en gammal överste, en obehaglig och opålitlig typ.
En kväll kort före julen 1916 kom min far hem från kontoret och sade till mig: ”Nu är han
mördad.” ”Vem? Nikolaus?” —”Nej, inte Nikolaus, men Rasputin.” Han såg belåten ut och
telefonerade till flera av sina vänner för att berätta nyheten. Och sedan, efter två jäsande
månader, började revolutionen på Petrograds gator. Den där historien med Rasputin hade gjort
oss unga liberaler till ivriga revolutionärer. Vi deltogo i den stora massans glädje och
hänförelse. Mitt emot vårt hus bodde den senile Goremykin, som hade varit statsminister
under den sista tsarregimen. En dag i början av mars, när den smältande snön droppade från
takrännorna, samlades en människomassa utanför Goremykins hus och började slå in porten
med en kraftig påk. Jag hjälpte också till, och slutligen gav den tunga ekporten vika. Hopen