Ryssland i krig - Marxistarkiv

67
till de engelska A.T.S. 1 -flickorna. Publiken uppförde sig fullkomligt just och tycktes njuta av
det utmärkta programmet: Glinkas ouvertyr till Ludmilla, Rimskij-Korsakovs Capriccio Espagnol
och Coq d'Or och den sovjetryske kompositören Glières Festouvertyr med dess många
motiv i folkviseton och i orientalisk stil. Den komponerades till firandet av Sovjetrevolutionens
tjugoårsdag. Glière var redan tämligen känd under det förra världskriget och har stannat
kvar i Ryssland liksom Glazunov. Både Rachmaninov och Prokofiev emigrerade, men Prokofiev
återvände några år senare och blev åter tagen till nåder. Rachmaninovs konstnärliga ådra
sinade, när han förflyttades ur sin miljö; under de senaste tjugofem åren har han komponerat
mycket litet, och det han åstadkommit är icke förstklassigt. U.S.S.R:s symfoniorkester består
av utvalda musiker, som alla äro sällsynt skickliga, och flera solopassager, såsom exempelvis
klarinettsolot i ouvertyren till Tjajkovskijs Svansjön utfördes på ett utomordentligt sätt.
Glansnumret var den adertonårige violinisten Bussia Goldstein, som erövrat flera pris vid de
internationella musiktävlingarna i Bryssel och Warszawa kort före krigsutbrottet. Han bar en
hög rysk orden. Med en teknisk fulländning och en återhållsamhet, som förde tanken på
Heifetz' spel, utförde han Tjajkovskijs violinkonsert.
Jag kommer ihåg, att Zamoiski, den polske bildhuggaren, berättade för mig om den
häpnadsväckande mängden musikaliska underbarn — pianister och violinister — från
Sovjetunionen, som hade deltagit vid tävlingarna i Warszawa. ”De flesta voro judar”, tilllade
han. De erövrade nästan samtliga pris där, och om jag ej missminner mig, även i Bryssel. En
vacker rekommendation för rysk kultur och rysk uppfostran.
Men även konserten var ej helt fri från krigiska inslag. Andra avdelningen började med ett
deklamationsnummer, som gjorde djupt intryck — en slags blandning av slagord som
anspelade på kriget och berömda patriotiska citat av Pusjkin, Lermontov och skalder från
senare tider. Det framfördes av den berömde skådespelaren Jakovlev och den synbarligen
djupt gripna publiken belönade honom med en åska av applåder. Mot slutet av det långa
programmet sjöng en altsångerska — jag har glömt hennes namn — folkvisor och en nyligen
komponerad ballad, kallad ”Guerillakrigarens sång”. Den handlar om en bonde som vid
hemkomsten finner, att hans häst har blivit stulen av tyskarna, hans hus nedbränt och hans
hustru och barn innebrända. Först är han fullständigt nedbruten och gråter bittert, men
126 sedan vaknar hans hämndlusta och han sluter sig till ett guerilla-förband. Denna sång är
ett talande exempel på hur det nu pågående kriget har satt det ryska folkets fantasi i rörelse
och hur det stimulerar de ryska konstnärernas skaparförmåga. Det är ett mycket betydelsefullt
psykologiskt fenomen som inte hade någon motsvarighet i Frankrike.
Den 11 augusti.
Jag övertalade Jordan att taga sig ledigt en dag och vi körde med bilen till kullarna på andra
sidan floden. Vi åkte genom Zamoskvo-rechie och sedan längs den praktfulla, breda avenyen
norr om Parken för fritid och kultur. Alltid möter man samma kontraster i Moskva; vid
avenyen ligga imponerande nya komplex, där olika vetenskapliga institutioner äro inhysta,
medan man på Zamoskvo-rechie ser gamla förfallna hus av trä eller rappat tegel, från vilka
färgen flagat av, och här och där en oansenlig kyrka med ordet ”Bio” i stora bokstäver över
ingången. På en gata hade taken på flera hus slitits bort av lufttrycket, men eljest tycktes
bomberna blott ha förorsakat obetydlig skadegörelse.
Vi körde genom parken nere vid Moskvafloden och upp för kullen. Där uppe låg en liten
1 A.T.S., Auxiliary Territorial Service, en sammanslutning av lokala hjälporganisationer.