Ryssland i krig - Marxistarkiv

66
Tusentals människor tillbringa sin söndag där. Det var i Eremitageparken jag år 1915 såg
Livet för tsaren spelas på en friluftsscen! Men nu är den nymålad och pyntad och ren, och det
lär finnas betydligt fler teatrar och serveringar i parken än det fanns då. Under träden och
mellan de välskötta rabatterna sutto människorna i solen. De åto glass och drucko öl och köpte
smörgåsar med korv och ost, skålar med tomat- och gurksallad, bullar, karameller och choklad
i stånden. I förbigående vill jag nämna, att det under några dagar rådde brist på sötsaker, men
sedan förra veckan finns det åter gott om den varan, och till och med karamellstånden på
metrostationerna ha åter öppnat.
Det var underbart vackert i Eremitageparken denna soliga eftermiddag. Överallt såg man
ungdomar, klädda i ljusa sommarkläder, och det fanns många soldater bland publiken.
Överallt voro brokiga affischer uppsatta. En del av dem visade i bild, hur eldsläckning bäst
skulle utföras, på andra såg man satiriska teckningar av Hitler och Mussolini. Ingången till
parken var dekorerad med röda flaggor och porträtt av Stalin, Timosjenko, Budjonnyj och
andra hjältar från kriget. I radion utsändes ett referat från ett offentligt möte i Moskva, och
just som jag kom trumpetade högtalaren i parken ut ett tal på ett främmande tungomål — det
var någon av de tjeckiska eller polska deltagarna, som yttrade sig. Den panslavistiska propagandan
är i full gång.
Eremitage bjuder på en uppsjö av populära nöjen; det finns fyra olika teaterföreställningar att
välja på: En komedi av Goldoni, spelad av förstklassiga skådespelare, ”Den satiriska teatern”,
operetten Silva, som har gått mycket länge i Moskva samt senare på kvällen en varieteföreställning
på samma teater. Dessutom konserterar Sovjetunionens symfoniorkester i
konserthallen.
Det var omöjligt att hinna med allt detta på en dag; först gick jag på den satiriska föreställningen.
Den visade sig vara en enkel, men rolig krigspropaganda. Publiken bestod huvudsakligen
av soldater. Föreställningen började med en sketch, i vilken en ensam soldat ur röda
armén kommer till en rysk by, där han träffar en ung bondflicka. Han frågar: ”Heter inte
närmaste stad Kyrkeby?” —”Så hette den förr, men nu heter den Rödeby”, svarar flickan. Soldaten
ställer flera frågor, och slutligen kommer flickan på det klara med, att främlingen är en
fallskärmshoppare; och efter en brottning, under vilken bondflickan lyckas stjälpa en stor
kruka över fallskärmshopparens huvud och slår revolvern ur hans hand med ett kvastskaft,
överlämnas boven i rättvisans händer. Den andra sketchen, kallad Före och efter, visade ett
äldre par, som satt på en bänk och beklagade sig över sin ålder och alla sina krämpor. Den
andra bilden visade samma par efter krigets utbrott; nu sutto de och stickade åt soldaterna
medan de talade om, hur friska och ungdomliga de kände sig, och slutligen såg man dem gå
för att skriva in sig i den frivilliga brandkåren. Sedan uppträdde en ung flicka på scenen, som
berättade den sorgliga historien om en liten gosse, som alltid grät, därför att han vid lekarna i
skolan fick spela Hitlers roll. En annan sketch visade två tyska generaler, som satte ihop en
kommuniké efter principen ”precis tvärt om”. ”Två av våra fallskärmshoppare kommo ned i
en rysk by och togo samtliga byns invånare till fånga.” Den ene av generalerna säger: ”För att
uppmuntra folket kanske vi borde tillägga: 'Vi lade beslag på ett-hundratjugo godsvagnar med
mjöl, som ha skickats till Berlin.'” —”Du är galen!” utbrister den andre. ”Då kommer ju hela
Tyskland att bege sig till Berlin.”
Jag kunde inte märka att någon av dessa ungdomar oroade sig över kriget eller att de tänkte,
att detta kanske var den sista fredliga söndag Moskva skulle få uppleva.
Från teatern gick jag till symfonikonserten. Den var också typisk för Sovjetryssland. Även här
utgjordes publiken huvudsakligen av soldater, arbetare och den sovjetryska motsvarigheten