Ryssland i krig - Marxistarkiv

65
som fallit i ryssarnas händer och uttryckte misströstan samt innehöllo kusliga beskrivningar av
bombräderna mot västra Tyskland. Slutligen visade han till och med ett par av breven. Han
drog den slutsatsen, att tyskarnas moral fått en hård knäck till följd av ovissheten om läget på
östfronten och de stora tyska förlusterna.
På Metropole, dit jag hade gått för att träffa Jordan, försökte jag köpa en flaska vodka, men
slutet på visan blev, att jag måste beställa den av kyparen. En halv liter kostade två och en
halv rubel! Jordan hade skrivit en entusiastisk artikel om partisantrupperna, utbroderad med
några images d'Épinal hämtade ur sovjetpressen. Friskarorna spela verkligen en mycket
betydelsefull roll, men det vore för mycket begärt att vänta sig, att de skola hålla ut i all
oändlighet. Jag kan just undra, om det ligger någon sanning i påståendet, att de förfoga över
stora förråd av ammunition, som de skaffade sig redan för länge sedan? Tvivelsutan giva de
tyskarna att göra, men det behöver väl knappast betyda, att de i längden kunna förhindra den
stora offensiven vi alla vänta på? Det fanns friskaror i Polen också, men de stackars satarna
kunde inte hålla ut mer än några månader ... Komma de ryska friskarorna att kunna hålla ut
över vintern? ... Visst äro de beundransvärda — det krävs mera mod för att vara friskareman
än för något annat — men det verkar ändå, som om man fäste alltför stor militär betydelse vid
dem. 1812 var det Denis Davydov; 1918-20 Chapaiev; det talas mycket om dem. Men
förhållandena då och nu äro ej de samma.
I natt kom inget bombanfall, fastän det var månljust. Kanske de äro rädda för nattstridsflygarna
eller försöka sig på Kiev eller Leningrad? I går kväll fälldes en mängd brandbomber
över Kreml, men man lyckades släcka dem alla.
Och hela tiden kämpa ryska soldater och giva sitt liv — inte blott för sitt eget land utan även
för oss. Jag blir oresonligt förbittrad, när jag hör, vilken smörja de spela i radion; som till exempel
i kväll när de spelade ”Iroquois, Oh, Iroquois” ur ”Red Indian Suite”, eller när jag
tänker på ett par prinsar jag känner, som ha bekväma jobb i Fleet Street, och vilka försvara sin
onyttiga tillvaro genom att göra antydningar om den ”kommande invasionen” och det
storartade arbete de då skola utföra. Precis som om det då skulle bli tal om journalistarbete!
Söndagen den 10 augusti.
Jag tycker om söndagarna här i Moskva; de äro så mycket gladare än veckans andra dagar.
Moskvas hårt arbetande invånare ha inte stora möjligheter till nöjen och avspänning på
vardagarna annat än på kvällarna, och med tanke på luftanfall äro kvällsnöjena mycket
beskurna. Men på söndagarna lever Moskvas musik- och teaterliv åter upp. Affischerna över
söndagens nöjen äro fortfarande mycket imponerande. I dag annonserades exempelvis fjorton
olika teaterföreställningar. Tjajkovskijs komiska opera Cherevitchi (som jag personligen inte
är särskilt förtjust i, åtminstone efter vad jag kan minnas av den), gavs i en praktfull
uppsättning. Den hör till de här bosatta engelsmännens älsklingsoperor, och var gång den
spelas, infinna sig medlemmar av ambassaden och delegationen. På en annan teater spelades
den gamla operetten Cornevilles klockor; ett par—tre teatrar hade Shakespeare på sitt
program, och fem andra teatrar uppförde propagandapjäser, medan Barnens Teater (dit jag
verkligen måste gå någon gång) gav ett nytt patriotiskt skådespel, Tjugo år efteråt, av skalden
Svetlov. Dessutom annonserades flera konserter och en uppläsning av den oerhört populära
Lubov Orlova, Rysslands Gracie Fields, som Maurice häromdagen beskrev henne. Jag har
bara sett henne på film: hon besitter både vitalitet, personlighet och en bra röst, men på det
hela taget kan jag inte säga, att jag beundrar henne. Men Eremitageparken är måhända
Moskvas mest typiska nöjescentrum, åtminstone för de bredare lagren av befolkningen.