Ryssland i krig - Marxistarkiv

64
och prata, medan arbetet fick vila. Men sedan ackordsarbete efter Stachanov-systemet 1
infördes, har allt blivit annorlunda. Därför var arbetarnas hållning vid vårt besök i dag ej
heller något uttryck för en fientlig inställning eller motvilja mot att tala med oss. Direktören
sade; att särskilt i krigstider Stachanov-systemet ej längre var en fråga om individuell skicklighet;
numera arbeta de manliga och de kvinnliga fabriksarbetarna i Stachanov-lag. Jag
tycker, att det är helt naturligt, när hundratals människor arbeta vid samma monteringsband.
Det stora monteringsbandet vi sågo i den sista verkstaden var verkligen imponerande. Här
sattes karosseriet på chassiet; sedan trädde färgsprutorna i verksamhet, man satte rutor i
fönstren, hjul och ringar monterades, bensinbehållarna fylldes, och sedan kördes den färdiga
bilen ut i den onda världen. Var tionde eller femtonde minut kom en ny bil från det löpande
bandet och kördes ut ur verkstaden. Direktören var tydligen mån om att varken visa eller säga
för mycket — antingen det nu berodde på, att vi voro så många eller därför att det fanns tre
japaner i sällskapet (jag vill helst tro det sistnämnda). Som svar på en fråga, som Philip fick
mig att ställa, sade man oss, att det fanns femton matserveringar och ”hundratals kantiner” på
fabriksområdet, vidare ”en mängd förbandsstationer” och att Stalinfabriken sysselsatte
”tiotusentals arbetare”. Vi frågade, om man även tillverkade tanks vid fabriken, men på den
frågan svarade inte direktören. Han berättade, att arbetarna hade från fyra hundra upp till
tvåtusen och till och med tretusen rubel i månaden. Jag önskar, att jag hade fått gå in i ett av
marketenterierna och prata med arbetarna, men ingen uppmuntrade oss i det hänseendet, utan
direktören satte oss i en stor buss — tillverkad på stället — och vi fingo göra en hastig rundtur
kring fabriksområdet för att få en föreställning om dess utsträckning.
Ryssarna göra alldeles rätt i att vilja imponera med sin industri. Hur många stolta ägare till en
Austin Baby hemma i England ha egentligen en aning om, hur den har blivit till och vem som
har gjort den?
Naturligtvis skrevo vi alla om besöket. Men vem kommer att skriva om den väldiga,
ohyggliga kampen i Smolensk, Belaja Tserkov och Pskov? Endast de, som befinna sig där och
komma att överleva den. Men inte jag eller Jordan eller Shapiro — ja, inte ens Pravdas och
Izvestias krigskorrespondenter. Det är den svaga punkten hos tidningsväsendet här.
Jag har skrivit en lång artikel för Sunday Times; egentligen är den endast en översikt av
veckans magra erfarenheter. Som inledning talade jag om ryssarnas hårdnackade motstånd,
särskilt i Smolensk- och Kievsektorn.
I går kväll träffade jag på Nationals kafé en sydamerikansk eller portugisisk journalist — jag
har glömt bort hans namn. Jag tyckte inte om hans utseende, men man har sagt mig, att han är
all right. Han lär ha kontakt med en hel del ”vanligt folk”. Han sade gång på gång, att
Moskvabefolkningens moral ej längre var så god som för fjorton dagar sedan. Någon hade
spått, att ”Hitler skulle dö den S augusti och att kriget skulle vara slut den i 2 augusti”, och nu
voro människorna besvikna över att förutsägelserna ej hade slagit in. Han sade vidare, att en
hel del ryssar voro övertygade om, att kriget skulle taga slut före vinterns början; människorna
voro mycket rädda för bomberna och kvinnorna fruktade, att de skulle bli våldtagna av
tyskarna. Om nu för tiden en flicka sade nej till sin fästman, brukade han fråga: ”Spar du dig
för tyskarna ...” Jag kan inte tro, att det ligger mycket sanning i allt det där ...
Vi Bingo naturligtvis till Lozovskijs presskonferens. Han talade om pessimistiska tyska brev,
1 Stachanov-systemet, benämning på en i Sovjetryssland tillämpad metod att låta industriarbetarna tävla i
arbetsprestationer för att därigenom driva upp produktionen. Uppkallat efter en järnarbetare Aleksej Gregorovitj
Stachanov, som utmärkte sig som en idealarbetare.