Ryssland i krig - Marxistarkiv

63
polsk interventionalist”. Historien, som skrivits av tre eller fyra professorer, utgöres av ett
stort band på mer än sexhundra sidor; typografien är vårdad, och boken innehåller även några
kartor samt kostar endast sex rubel — ungefär tre shilling. Det kan man säga är att
understödja undervisningen. I förbigående sagt öppnades skolorna och universiteten den 1
september för läsåret 1941-42. I år kommer militärutbildning att intaga en framstående plats
på schemat. Eftersom en hel del barn ha blivit evakuerade från Moskva och många unga män
tjänstgöra i armén, kommer elevantalet att bli betydligt mindre än vanligt såväl vid
universiteten som vid skolorna. Men det är ett glädjande bevis på optimismen att alla dessa
förberedelser på undervisningens område ha gjorts för ett helt år framåt här i Moskva!
Den 8 augusti (på eftermiddagen).
Några ganska allvarliga luftanfall ha under de senaste dagarna ägt rum mot fabrikssamhällena
i Moskvas utkanter och i dag fingo några av oss göra ett besök vid den berömda Stalin-Motorfabriken
i sydöstra delen av Moskva. Jag åkte dit i Philips bil. Meningen med besöket var, att
vi skulle dementera tyskarnas påstående, att Stalinfabrikerna hade blivit förstörda. (Jag tror att
den engelska taktiken vid sådana tillfällen är bättre; om tyskarna inbilla sig, att de verkligen
ha förstört något, varför då dementera det? Det kanske bara uppmuntrar dem att komma tillbaka.)
Stalinfabrikerna äro en väldig anläggning, uppförd efter mönster av Fordfabrikerna och
ungefär dubbelt så stor som Renaultfabrikerna i Paris. Många fönsterrutor i fabriken voro
krossade. Först förde man( oss till direktörens kontor. Direktören visade sig vara en typisk
partiman; han var en liten karl med stora mustascher och såg ut att vara otroligt seg. På sitt
kortklippta huvud bar han en kalott. På hans skrivbord stodo flera brandbomber uppradade.
”Våra arbetare äro mycket modiga”, sade han, ”verkligen mycket modiga; inte en enda bland
dem har försökt smita undan. Inte någon av våra brandvakter lämnar någonsin sin post ens när
det kommer sprängbomber. Det har fallit ner många sprängbomber här och brandbomberna
bara dröser ner.” Han förde oss omkring i fabriken. ”Det där träskjulet, som är den enda
byggningen av trä på hela området, träffades härom natten av tjugo brandbomber, och våra
arbetare släckte varenda en ... Det fälldes också några oljebomber — stora bjässar, som voro
en meter långa. Men vårt folk har lärt sig att handskas med alla slags bomber — till och med
sprängbomber ...” Han överdrev nog en smula, men i alla fall ... Det verkade inte, som om
många sprängbomber hade fallit ned inom fabriksområdet, men alldeles i närheten syntes spår
av skadegörelse och explosionerna hade åstadkommit en hel del mindre skador. Vi fingo ej
tillfälle att träffa några av brandpatrullen. Direktören förde oss genom fyra väldiga verkstäder,
där vi fingo se de olika faserna i massproduktionen av person- och lastbilar. Mest imponerande
voro den första och den sista. Först kommo vi in i en väldig smedja med dånande ugnar
och larmande, dunkande pressar, i vilka stora stycken glädande järn bearbetades. Luften var
fylld av ett regn av gnistor. Åtta timmars arbetsdag — jag skulle ej ha kunnat härda ut mer än
ett par timmar i detta inferno. De halvnakna arbetarna, vi sågo i det röda ljuset från ugnarna,
voro som skuggor, och de voro alltför upptagna av vad de hade för händer för att ägna oss
någon uppmärksamhet. Det var ungefär likadant i de andra avdelningarna, där de större
bildelarna avslutades och de mindre monterades ihop. Alla arbetade flitigt och tycktes ha
bråttom, men voro fullständigt ointresserade av vad som hände omkring dem. Såväl de
manliga som de kvinnliga arbetarna verkade mycket kunniga i sina stycken. Överallt voro
meritlistor och förteckningar över frivilliga rekordteckningar på krigslånet uppsatta. Henry
Shapiro, som har varit bosatt i Moskva några år berättade senare för mig, att förr i tiden
besökare i en rysk fabrik väckte stor uppståndelse. Arbetarna brukade skocka sig kring dem