Ryssland i krig - Marxistarkiv

62
bomb falla. Jag tittade ut genom fönstret och såg en mängd spårljuskulor, raketer och andra
fyrverkeripjäser. Jag tillbringade nästan hela kvällen i en djup länstol som stod med ryggen
mot de båda försatta fönstren. Maurice satt i den andra stolen och läste upp några stycken om
Ryssland ur Mein Kampf . ”Ödet har bestämt, att vi, en högre stående ras ...”
Lovells tyska är utmärkt. Han är förresten mycket språkbegåvad. Han lärde sig till och med
rumänska och ungerska på kort tid, läser utan svårighet de ryska tidningarna efter fem
månaders vistelse här och kan till och med göra sig förstådd på ryska. Hans politiska omdöme
är utmärkt; men det är nästan onödigt, när det gäller en journalist vid en nyhetsbyrå. Hans
kännedom om Balkanstaterna är så ingående att han •understundom nästan ger intrycket av att
själv vara en politiker från någon Balkanstat. Han blev utvisad från Rumänien förra året,
därför att han påstod, att kung Carol höll på att övergå på tyskarnas sida.
Senare läste jag Ostrovskijs Ung flicka utan hemgift, på vilken jag aldrig tröttnar. Mrs Patrick
Campbell skulle ha varit en strålande Larissa, om bara någon hade haft förstånd att översätta
pjäsen.
Jag har också bläddrat litet på måfå i Lilla Sovjetencyklopedien, som omfattar tio band och
gavs ut år 1931. Det finns en senare upplaga, som kom ut 1938, och man säger, att skillnaden
mellan de två är enorm. Jag har inte haft tillfälle att titta i den senare, därför att den inte finns
här på kontoret. Men i upplagan från 1931 är allt fortfarande i möjligaste mån behandlat från
klasskrigets ståndpunkt, den är fullkomligt internationalistisk och trotzkistisk i tonen. Artikeln
om Moskva är mycket dålig och skulle aldrig ha blivit publicerad i denna form under den nuvarande
Stalin-regimen. Endast en halv spalt har ägnats åt Moskvas historia; de övriga åtta
eller nio spalterna handla om ”den revolutionära rörelsen i Moskva”. I verkligheten var denna
aldrig av någon större betydelse och det som hände var endast en svag imitation av händelserna
i St. Petersburg, som alltid hade ledningen. Men allra sämst äro de artiklar, som handla om
konsten. Både Musorgskij och Tjajkovskij ha mer eller mindre framställts som ”representanter
för den dekadenta överklassen, vilka i sin musik giva uttryck åt den uppgivelseanda, som är
utmärkande för deras samhällsklass” — eller något i den stilen. Då föredrager jag det patriotiska,
nästan chauvinistiska sätt, på vilket ryssarna numera behandla sina stora män.
Häromdagen köpte jag första delen av U.S.S.R:s historia. Den omfattar tiden till 1361 och är
en bra och enkel framställning av nationens historia, med skarpa snärtar åt några av tsarerna,
men visst icke åt alla. Den användes vid historieundervisningen i läroverkens högre klasser
och vid universiteten. Andra delen har ännu icke kommit ut, men det kommer säkert att löna
sig att köpa den. Jag kan förstå, att det ligger en bestämd nationalistisk avsikt i ”förklaringarna”
till händelserna åren 1917 och 1918. Stalinanhängarna förringa vikten av den roll Trotzkij
spelade — men ignorera icke trotzkisterna å sin sida fullkomligt Stalins roll som mannen som
ordnade den ytterst viktiga frågan om de icke-ryska nationaliteternas ställning under åren
1917-1918? Och så en annan sak — jag har glömt, om de nuvarande historikerna någonsin
ägnat den någon uppmärksamhet: när Stalin kom till Petrograd efter Marsrevolutionen,
önskade han fortsätta kriget mot Tyskland och gav endast efter på denna punkt på grund av
hård påtryckning från Lenins sida. Den upplaga av U.S.S.R:s historia, som användes vid
universiteten, citerar Marx som auktoritet även när det gäller obestridda fakta: ”Som Marx
säger, stod Kievs makt och anseende högst mot mitten av det elfte århundradet.” (Eller kanske
det var det tolvte — det kan jag inte komma ihåg.) Och författarna slå ned på Pokrovskij,
historikern från internationalismens dagar, för olika påstådda misstag — såsom exempelvis att
den falske Dimitri bland annat var ledare för en bonderevolt i västra Ryssland mot Godunov
och Moskvas bojarer. De moderna historikerna behandla honom i främsta rummet som ”en