Ryssland i krig - Marxistarkiv

61
senast i morgon bittida ... När Palgunov hörde oss, såg han (som Jordan uttryckte sig) ut som
om han hade sett ett spöke. Han ansåg tydligen, att det var ogörligt; påstod att allt gick sin
gilla gång i Leningrad, att det inte i något avseende var annorlunda i Leningrad än i Moskva,
och sade, att han inte kunde förstå, varför det intresserade oss att resa dit. Oresonligt av
honom — och en stor besvikelse för mig.
Jag tycker bra om de allvarliga, enkla Komsomolflickorna. 1 Fem kvinnor, som särskilt hade
utmärkt sig vid brandskyddet, kommo i dag till villan där presskonferenserna bruka äga rum.
Två av dem voro typiska partimedlemmar — båda sågo mycket bra ut och voro klädda i sina
bästa söndagskläder. Så fanns där en äldre kvinna, en grovt byggd flicka med rött ansikte,
klädd i uniform, och slutligen kamrat Golubeva, som sade sig vara ”hemmakvinna”. Alla hade
de en intressant historia att berätta, och de talade också om brandpatrullernas organisation och
problem som vattenreserver o. d. De voro enstämmiga i sitt lov för de unga gossarnas och
flickornas mod och oförskräckthet vid släckning av eldsvådor. De sötaste av flickorna sade:
”Vi kunna ej tillåta att den minsta lilla stuga blir förstörd av tyskarna; den utgör också en del
av vårt välstånd, och som kamrat Stalin säger ...” Flickan i uniformen däremot var ingen stor
talare utan sade endast, stammande av nervositet och rödare i ansiktet än vanligt: ”Jo, jag
råkade stå på taket, när brandbomberna föllo ned, och jag stannade kvar, när en sprängbomb
kom — jag kastade mig platt ned och det hände mig ingenting.” Hon hade tydligen varit
mycket rädd, och hon var stolt över att hon hade stannat på sin post.
Kamrat Pavlov, biträdande chef för den frivilliga brandkåren i Moskva, var också närvarande
vid sammankomsten. Han talade om vattenreserverna och framlade sina åsikter beträffande
användningen av vatten vid släckning av brandbomber. ”Man kan göra det utan att riskera
annat än ofarliga brännskador, om man genast tar hand om brandbomberna”, sade han. Han
förklarade, att det som åstadkom explosionen vid kontakt med vatten, satt i brandbombens
bakre del; om bomben släcktes omedelbart efter det den hade fällts, undvek man att den
exploderade. (Det undrar jag just.) Hans sätt att tala gav en antydan om, att vi kunde lära en
hel del av Moskva och inte tvärt om. Deras system går ut på att göra varje brandman ansvarig
för en viss del av taket.
De kvinnliga brandmännen betonade, att hela organisationen bygger på frivillig anslutning,
men, som Jordan skrev i en artikel i dag, betyder ”frivillig” icke detsamma här som i England.
Brandpatrullerna rekryteras av huskommittéerna.
Efter konferensen begåvo vi oss till f. d. grekiska legationens eleganta empiresalong, där vi
pratade med flickorna. Jag berättade för den söta Komsomolflickan om London, där en natt
trettiotusen brandbomber hade fällts — jag ville härigenom antyda, att Moskva ännu ej hade
fått smaka på, vad en riktig lufträd vill säga. Hon hörde på med stort intresse, och hon medgav
att hon för sin del alltid rådde sin patrull att använda sand i stället för vatten vid släckning av
brandbomber. Jag frågade henne, hur det gick med sömnen. ”Vi ha inte pass varje natt”, sade
hon, ”och man kan mycket väl vaka ett par nätter i veckan utan att ta skada.”
Den 8 augusti kl. 1.45 f. m.
Alldeles nyss gick signalen ”faran över”. Här finns det inga sirener utan endast lokala
radiomottagare och vi ha ingen på kontoret. Jag rättar mig efter rösterna i förstugan och
trafiken på gatan. Luftvärnskanonerna voro i ganska livlig verksamhet och jag trodde mig —
med vissa mellanrum — höra ungefär ett halvt dussin flygplan, men jag hörde inte en enda
1 Komsomol, förkortning av det sovjetryska Kommunistiska ungdomsförbundet.