Ryssland i krig - Marxistarkiv

60
supé med de andra. Den volgatyska hushållerskan hade dukat fram kallt kött, sallad, en
svampomelett och hallon med glass. Och sedan spelade vi ett parti bridge. Jag mindes dunkelt
verandan på vårt landställe med utsikt över Finska viken och Kronstadt; samma blomdoft
hade legat i luften där .. .
Den 7 augusti.
Jag undrar, om man uthärdar luftanfallen lika bra här i Moskva som man gjorde i London?
Människorna se bistra ut; och man hör sällan några skämt om bomberna. Kanske befolkningen
här individuellt känner sig mer hjälplös än i London. Det finns jämförelsevis få
ambulansbilar och de äro antagligen för dyrbara för att man skulle riskera dem under en häftig
räd; därför hämta de ej de sårade under själva luftanfallet utan först när ”faran över” har gått.
Till dess få de sårade endast ett första förband på platsen. Föreskrifterna för brandvakterna äro
mycket stränga och man går miste om en massa sömn. Och de flesta skyddsrummen äro icke
så ordnade, att man kan sova där. Himlen vete, hur det skall bli till vintern ... I spårvagnen
härom morgonen såg jag, att många av passagerarna sågo trötta och förbi ut. Och hjälpen åt
flyktingarna och den del av befolkningen, som blivit hemlösa genom bombanfallen, är betydligt
mindre väl organiserad. Men problemet rörande evakuerade och flyktingar är också betydligt
större här än i England.
Jag tycker bra om Philip Jordan. Jag tillbringade en stor del av gårdagen i hans sällskap. Det
är trevligt att vara med honom — han är fördomsfri och gladlynt och ett riktigt enfant terrible.
Han kan inte tala ryska, men har i alla fall snappat upp det nödvändigaste. Och han är kvick
och slagfärdig. Han har hyrt en bil per månad — en skranglig Buick från 1932, som ursprungligen
har varit målad i blått och orangegult, fastän det mesta av färgen har gått bort med tiden.
Chauffören är grek, och om jag inte misstar mig, betalar Jordan honom tolvhundra rubel i månaden.
Efter presskonferensen, som jag senare skall återkomma till, forn vi till Narkomindeln,
till telegrafen och sedan till baren på Gorkijgatan — samma ställe, där man häromdagen
spelade ”Tipperary” till vår ära. Vi sutto på stålrörstaburetter och drucko rött vin vid disken;
flickan i baren häll på att blanda en drink åt några officerare ur röda armén — den hette Klaret
Kobbler och bestod av rysk cointreau, armenisk konjak och rött vin. Sedan fortsatte vi till
Metropole där vi åto middag i sällskap med Monck och en annan medlem av delegationen.
Vodka och kotletter och en härlig hallonglass. Samtalet var trevligt — till största delen
opolitiskt, och de flesta fingo sina snärtar — huvudsakligen av Philip. Vid bordet bredvid vårt
satt en ensam man med dyster uppsyn; han åt som skådespelare på scenen bruka äta.
Det kom flyglarm och jag låg kvar i Jordans rum. Jag fick också ett varmbad, något som jag
inte kan få hemma längre därför att de stängde av gasen en vecka eller fjorton dagar innan
lufträderna mot Moskva började. Innan jag lade mig travade jag upp en pyramid av stolar
mellan fönstret och soffan, för den händelse att .. . Jag hörde, att de släppte ned något.
Det är ju löjligt, att man inte kan få fara till Leningrad. Tyskarna ha inte kommit i närheten av
staden ännu och man säger, att tågförbindelserna mellan Leningrad och Moskva äro i gång
som vanligt. Vad det skulle vara intressant att få se Leningrad igen! Men det betraktas som
militärzon och sedan flera månader ha inga utlänningar, varken diplomater eller andra, fått
resa dit. Vad skulle jag kunna göra för skada? Det skulle betyda så litet för dem och så mycket
för mig ... Jordan är också alldeles vild på att fara till Leningrad, fastän just nu en artikel för
första sidan i News Chronicle är hans största bekymmer.
Jordan, som befann sig i sitt uppsluppna humör i morse, sade att vi måste använda chocktaktik.
Vi gingo till Palgunov och sade, att vi helt enkelt måste resa till Leningrad i kväll eller