Ryssland i krig - Marxistarkiv

59
sina gränser som de voro 1939. Detta har högeligen förtörnat ryssarna. I dag heter det i
Izvestia i en ytterst behärskad artikel, att generalen misstagit sig. Ryssland, fortsätter artikeln,
hyste ingen önskan att förinta Polen 1939 utan ville endast hindra tyskarna från att komma för
nära vitala ryska centra. —”Det skulle ha varit mycket lättare för tyskarna om de den första
dagen hade angripit icke Brest eller Lwow utan Minsk eller Kiev.” Med anledning av
Sikorskis yttrande att ingen skulle våga göra Polen dess gränser av år 1939 stridiga, säger
Izvestia: ”Beklagar, men gränser äro icke oföränderliga; den engelska regeringen inser detta
och har icke garanterat några östeuropeiska gränser. Mr Eden påpekade detta för några dagar
sedan. Men med ömsesidig god vilja skola Ryssland och Polen ordna denna fråga som de
redan ha ordnat så många andra.”
Jag är övertygad om, att det klokaste är, att polackerna inte envisas i denna gränsfråga och
försöka svälja sin stolthet.
Efter att ha skött det gamla vanliga rutinarbetet med telegram o. d. kunde vi äntligen vid
sjutiden fara ut till ambassadens sommarvilla. När vi körde ned för den yttre ringen av
boulevarder, hände något, som jag inte kan få ur mina tankar. Jag hörde ljudet av glas som
krossades mot stenläggningen. Det var en bit därifrån, och jag kunde ej se tydligt, vad som
hade hänt. Men jag såg en hög glasskärvor och en liten pojke. Han hade fallit omkull med en
flaska i händerna. Jag såg, att han grät, och så vände han sig om. Med en oändligt rörande
åtbörd sträckte han fram båda händerna mot en man och en kvinna. Hade han skurit sig illa?
Troligen, fastän det kanske inte var livsfarligt. Men det låg något gripande i sättet, på vilket
barnet sträckte fram händerna. Jag kunde ej låta bli att tänka på den lilla symboliska historien
Remizov skrev före det förra världskrigets utbrott om katten Murka, som dog av att den hade
ätit krossat glas — Murka symboliserade Ryssland. Och inom mig protesterade jag — kanske
omotiverat — mot uppfattningen att ryssarnas liv liksom kinesernas skulle vara mindre
värdefulla än andras. Den lille ryske pojken kände smärtan när han skar sig precis som vilken
annan liten gosse som helst. ”Les russes adorent voyager.” Ibland försöker jag föreställa mig
de hundratusentals ryska soldater som ha dödats under loppet av den senaste månaden. Döda
— lika döda som tyskarna vi sågo i går ...
Vi fortsatte ut till sommarvillan. Det kändes egendomligt att vara ute på landet här i Ryssland.
Egentligen var det endast en förstad, men där funnos barrträd, och kottar på vägen och från de
små trädgårdarna kring villorna steg en berusande doft från de vita tobaksblommorna. Gamla
minnen vaknade åter till livs — men de voro så avlägsna, att de varken rörde eller plågade
mig mycket. Vi leva alla i en så hård och dyster värld — och det har hänt så mycket sedan
1939 - att gamla minnen ej längre betyda något.
Ute på landstället funnos en massa människor från ambassaden — mest yngre medlemmar av
personalen. Några spelade tennis, andra pingpong. Jag begav mig på en promenad på landsvägen.
Överallt lågo sommarvillor; på vägarna promenerade sommarklädda ungdomar; i
trädgårdarna såg man lekande barn och kvinnor, som hängde upp tvätt på klädstreck, uppsatta
mellan trädstammarna. Det doftade blommor och kåda. Moskva tycktes mig mycket avlägset.
En liten parvel på tio år med ljus lugg och klädd i sjömanskostym kom bärande på en kattunge.
Han frågade mig, om jag ville ha den. Jag svarade nej. ”Var snäll och ta den.” Men jag
sade fortfarande nej; Moskva är inte rätta platsen för en kattunge. Jag fortsatte fram till barrskogen.
Men där stod en vaktpost med påskruvad bajonett och en mängd militärbilar, och jag
vände om. Jag gick vilse bland villorna, som alla voro mer eller mindre lika. Jag frågade efter
den engelska villan, och några pojkar och flickor sade mig, hur jag skulle gå — men de
verkade en smula misstänksamma och stodo och tittade efter mig en lång stund. Vi åto en kall