Ryssland i krig - Marxistarkiv

ett underligt samtal med den druckne, värdige Marmeladov.
5
Det var farbror Petja, som vägledde mig i min läsning. Han var en stor entusiast, typen för en
intellektuell ryss, vänstersinnad och sorglös i sin livsuppfattning. Som student hade han en
gång varit i klammeri med polisen, och det var han fortfarande mycket stolt över. Han hade
deltagit i en politisk demonstration, riktad mot regeringen och hade hållits häktad i två dagar.
Farbror Petja hade tio gånger mera inflytande på min litterära uppfostran än skolan. Det var en
ganska medelmåttig skola, och det enda, som jag lärde mig någorlunda bra där, var franska.
Grekiskan och latinet glömde jag snart, men jag skall alltid med glädje minnas min lärare i
grekiska, Erich Feodorovitch von Voss. Han hade en utvecklad känsla för skönhetsvärden och
gjorde studiet av Odysséen verkligt givande. Han var en av de finast bildade tyskar jag någonsin
träffat. När han kommenterade Homerus, citerade han ofta några rader av Schopenhauer:
”Die meerumschaumten Seiten der Odyssee ... En underbar fras!” brukade han säga och
gjorde en dramatisk paus.
Nu, när jag tänker närmare på saken, verkar det egendomligt, att jag ägnade så mycket tid åt
att läsa, plugga latin och grekiska, gå på teatrar och konserter och öva på pianot, medan miljoner
ryska soldater stupade vid fronten eller ruttnade i löpgravarna. Men kriget hade mycket
litet inflytande på livet i huvudstaden. Fronten låg långt borta; och ehuru det fanns många
flyktingar och en hel del militärsjukhus i staden — ett var förresten inrymt i min skola — gick
livet i det stora hela sin gilla gång. Vi voro naturligtvis upprörda över den stora olyckan vid
Masuriska sjöarna och gladde oss över Brussilovs offensiv, och mot mitten av år 1916 började
min fars vänner, som kommo och hälsade på hop oss, att tala hårda ord om Rasputin, Stürmer,
Protopopov och de andra femtekolonnarna, som vi nu skulle kalla dem. Och Naum, vår unge
chaufför (ty vi ägde en av de tvåtusen bilar, som funnos i St. Petersburg), skrev först från löpgravarna,
sedan från ett militärsjukhus och sedan åter från löpgravarna med en nästan oläslig
stil brev till mig, som blevo allt mer uppretade och missnöjda i tonen, alltefter som tiden gick.
Han talade öppet om bristen på ammunition, den usla maten och alla andra missförhållanden.
En gång kom han till Petrograd på permission, och då yttrade han sig med ännu större skärpa
än han hade gjort i sina brev.
Men Petrograd var fortfarande en ljusets och nöjenas stad, teaterhabitueernas och musikälskarnas
paradis. Det var Alexandrinkas och Mariinskijteaterns stad. När jag var tolv år
gammal, började jag regelbundet gå på matinéerna på Alexandrinka. Teatern hade sina
glansdagar bakom sig; Varlamov, Savina och Kommissarjevskaja voro döda; men jag hade
dock turen att få se den store Davydov som Gogols revisor och som Famusov i Gore ot ulna.
Och Jurjev, den nya uppgående stjärnan, spelade Chadskij i detta storartade skådespel. Jag såg
också två eller tre av Shaws pjäser. På Mariinskij och den nyligen uppförda Musijkalnaja
Drama hörde jag flera operor, huvudsakligen de stora ryska operorna av Rimskij-Korsakov,
Mussorgskij, Borodin och Tjajkovskij. Eugen Onegin och Spader dam måste jag ha hört minst
ett halvt dussin gånger. Kriget gjorde, att jag blev förskonad från Wagner; den enda av hans
operor jag hade hört kort före krigsutbrottet, var Lohengrin. Men då och då spelade man
Wagner på symfonikonserterna.
Skriabin var det stora skriket i Petrograds musikvärld under kriget. Vi ungdomar ansågo
honom för en andre Beethoven, ehuru han i vårt tycke stod betydligt högre, och när vi hörde
Kussevitskij dirigera hans Poème de l'Extase, voro vi övertygade om, att vi hade varit närvarande
vid en av de största händelserna i musikens historia. Jag brukade gå på konserter med
unge Volodja Evdokimov och hans far, Vassilij Petrovitch, som själv var en skicklig violoncellist
och hade studerat för Verzhbilovitch. Han var en stor Bachbeundrare och en fin känna-