Ryssland i krig - Marxistarkiv

58
åt teatern, har arbetat här under inbördeskrigets dagar och under de senaste åren av välstånd.
Vi ha försökt övertala henne att begiva sig ut på landet. Men nej — hon svarade, att hon var
fast besluten att stanna i Moskva så länge regeringen stannar kvar här ... Länge leve den röda
armén, länge leve teatern, länge leve vår oövervinnlige ledare, Joseph Vissarionovitj Stalin!”
Före tredje akterns början visade sig Prozorovskij åter framför ridån. ”Jag begick ett misstag
nyss”, sade han. ”Vi bolsjeviker äro alltid villiga att tillstå våra misstag. Jag uttryckte mig på
ett sätt, som kan giva anledning till en felaktig tolkning, när jag sade, att Jablochkina hade
beslutat att stanna i Moskva så länge regeringen stannar här. Vad hon sade var, att hon
önskade stanna kvar i Moskva emedan regeringen befinner sig här.” Någon medlem av
partiet, som befann sig i salongen, måste ha fäst hans uppmärksamhet på den förargliga
felsägningen.
Det var underbart att efter alla dessa år åter se Ostrovskijs Skogen. I flera generationer har det
varit varje skådespelares dröm att få spela Neschastlivtsevs, den ambulerande tragiske
skådespelaren från 1850-talet med en Don Quijotes själ, som hasplar ur sig Shakespeare, och
Arkaschkas, hans skurkaktige Sancho Panza-liknande kollegas roll. Sovjetregimen hade icke
åstadkommit någon förändring; skådespelarna spelade utmärkt och åskådarna voro förtjusta
som alltid. Kanske voro de till och med ännu mera hänförda, ty teaterpubliken består numera
av människor, tillhörande en betydligt yngre generation, och den är därför mottagligare och
mera entusiastisk. På ”vandringen från Kertj till Vologda” träffar skådespelaren Arkaschka
och tar honom med sig till sin släkting, en halvgammal, småsint änka, som blir utnyttjad av
sin älskare, den unge Bulabov. ”Skogen”, i vilken hon lever är en skog av simpelhet,
själviskhet och mänsklig orättvisa, mot vilken den romaneske tragikern gör uppror och vilken
han fördömer med en Marlowesk vältalighet i styckets stora tragikomiska slutscen.
Vilka storartade skådespelare äro icke dessa ”U.R.R.S:a skådespelare av folket”, dessa av
staten särskilt hedrade skådespelare. Nästan alla de uppträdande stodo i stjärnklass. Även
birollerna, som till exempel den gamle hovmästarens och den elaka gamla Ulitas, spelades av
förstklassiga krafter. Skådespelaren med det egendomliga artistnamnet ”Lenin” kanske icke
dundrade fram sina Shakespeare-inspirerade haranger så högt som han borde ha gjort; men i
scenen med den olyckliga Astuscha, som har blivit bestulen på sin hemgift, var han helt enkelt
storartad. Gurmychskaija, den själviska, vulgära släktingen, spelades med en sådan vitalitet
och psykologisk realism av den nära åttioåriga Alexandra Jablochkina, att jag gång på gång
måste tänka på några av de gamla damerna bland de ryska emigranterna, som jag hade träffat i
Paris. Blandningen av komedi och patos kom fram på ett mycket gott sätt under hela
föreställningen. Det var roligt att i mellanakterna prata med soldaterna, av vilka många
befunno sig hemma på permission. De underskattade på intet sätt den tyska krigsmaskinen,
men deras lugna självförtroende gjorde ett djupt intryck på mig.
Ostrovskij var en stor man. I lördags köpte jag på Kuznetzkij Mosst en upplaga i ett band av
hans förnämsta skådespel; den var tryckt år 1935 och expediten, som sålde den åt mig sade,
att den var utgången på förlaget, och att nio rubel femtio var ett rampris. Och det var det
också. Före revolutionen kunde man inte köpa Ostrovskij annat än i den dyra upplagan i tio
band. Jag köpte också en nyutkommen bok om Gogols liv, som innehåller en stor del
nyupptäckt material, samt en bok om Saltykov. Men den sistnämnda var en besvikelse med
sin ledsamma, rent marxistiska bedömning av den store satirikern.
Polackerna ha trampat i klaveret. Ryssarna hade knappast hunnit erkänna Polens oavhängighet
förrän Sikorski höll ett radiotal, i vilket han sade att ryssarna och tyskarna år 1939 hade enats
om att förinta Polen liksom de gjorde år 1795. Och sedan tillade han, att Polen måste ha igen